FYRIS FILMTIPS

2011-11-24T07:49:00.000-08:00

2011-11-11T00:01:00.000-08:00

Brighton Rock

2011-06-10T10:24:00.000-07:00

http://static.guim.co.uk/sys-images/Guardian/Pix/pictures/2011/1/26/1296056355186/Brighton-Rock-007.jpg

Helena Lindblads recension ur DN:

”Är du rädd?” ”Nej, inte när jag är med dig”. Rose, en snäll teserveringsservitris som inte sett mycket av världen, borde vara rädd. Hon balanserar på kanten av Dovers vita klippor som stupar rätt ner i havet. En psykotisk, mordisk, religiös grubblare är det enda som finns emellan henne och ett fall rakt ner i de oljiga vågorna. Han heter Pinkie Brown, Graham Greenes mest obehagliga huvudperson, och det är viktigt att komma ihåg att namnet är det enda som är barnsligt med ynglingen som är lika snabb med kniven som en orm och tittar på världen med döda ögon.

Rowan Joffe, (jo, son till Roland Joffe som gjorde ”Dödens fält” och ”The Mission”) har varit noga med att säga att hans ”Brighton rock” inte är en nyinspelning av John Boultings gamla klassiker med Richard Attenborough i huvudrollen, snarare en nyläsning av boken som kretsar kring uppgörelser i den undre världen i Brighton.
Annons:

Och visst är filmen nyskapande på flera sätt. Bland annat, och vilket kanske är det mest lyckade draget, har Joffe bytt tidsepok från fyrtiotal till sextiotal och landar mitt i de våldsamma uppgörelserna mellan rockers och mods 1964. Om inte annat är det stilmässigt väldigt tjusigt med kontingenterna av parkasklädda mods som drar runt på vespor runt den brittiska kuststaden.

Det är svårt att slita ögonen från Sam Riley (känd som Ian Curtis i Anton Corbijns Joy Division-film ”Control”) i rollen som den tonårige gangster som drabbas av hybris och vill ta över verksamheten från sina chefer. Hans rovdjursblick och iskyla genomsyrar både historien och känslan av filmen som är konsekvent mörk, cynisk och på ett sätt djupt deprimerande. Tyngden uppvägs av det pregnanta, livfulla skådespeleriet. Andy Serkis (Gollum i ”Sagan om ringen”) står för filmens enda comic relief med sin gestaltning av den elegante gangsterbossen mr Colliani med kritstrecksrandig kostym och vassa skor. Helen Mirrens bedagade femme fatale Ida, som till skillnad från boken fått en närmare anknytning till filmens främsta offer, Fred Hale, är som ofta ett nav i berättelsen. Färgstark, stilfull och laddad av hämndbegär. När Pinkie mördar Hale snurrar en härva av oförutsedda händelser i gång. Rose, spelad av fyndet Andrea Riseborogh, blir ett ofrivilligt vittne till händelsen.

Pinkie kan inget annat göra än att försöka förföra henne och till sist gifta sig med henne eftersom en hustru inte kan vittna mot sin make. Det hon tror är äkta kärlek är för honom bara ett cyniskt spel. Hon kanske inte är lika naivt lurad som Gelsomina i Fellinis ”La Strada” men det finns något av Giulietta Masinas barnsliga, avväpnande naivitet i Riseboroughs runda ögon och mjuka kinder.

”Brighton rock” är visuellt anslående från första till sista scenen. Inledningens brutala övergrepp under stålmörka gångbroar med silande ljus från kanterna kontrasteras elegant mot scenerna från den solbelysta nöjespiren som är Brightons landmärke – en närmast plågsamt munter relief till de våldsamma händelser som döljer sig under ytan. Och aldrig har väl klipporna vid Dover filmats lika storslaget och hotfullt, som en målning av Caspar David Friedrich.

Det finns inte mycket människokärlek, hopp eller ens någon karaktär att riktigt hålla sig till i filmen – på det sättet bryter filmen på ett närmast revolutionärt sätt mot de gängse dramaturgiska regler som talar om att filmkaraktärer måste utvecklas och att det helst ska finnas någon att tycka om. Men att ”Brighton rock” är ärlig i förhållande till boken, så när som på slutet, råder inget tvivel om. En mardröm, utan tvekan. Men som sådan sensationellt vacker.

Black Power Mixtape 1967-1975

2011-05-05T02:18:00.000-07:00

Missa inte denna film som visas sista dagen imorgon!
Läs om filmen här: http://www.folketsbio.se/filmer/filmer/1009

Délice Paloma

2011-03-15T03:07:00.000-07:00

I senaste numret av Ergo recenseras filmen Délice Paloma som kommer att visas under den franska filmfestivalen på Fyris nu i helgen!
Klicka här för att läsa recensionen!

Aktuellt på Fyrisbiografen

2011-03-13T10:24:00.001-07:00

Just nu händer mycket på Fyrisbiografen fast det är tyst här på bloggen.

Mest aktuellt är Fransk filmfestival som går av stapeln till helgen 18-20 mars. Festivalen anordnas utav biografens stödförening Fyrisbiografens vänner tillsammans med Alliance française d´Upsal. Vi kommer att visa åtta filmer, tre lite äldre klassiker och fem nyare filmer. Läs mer i programmet här eller här (också på franska).

Du har väl inte missat att biografen fyller hundra år i år? Vi har börjat förberedelserna för ett ordentligt firande under hösten och om du har idéer eller förslag på vad du tycker ska hända på biografen då får du gärna höra av dig till oss!

Vill du hålla dig uppdaterad om vad som händer på biografen rekommenderas förutom hemsidan också vår Facebook-sida som du hittar på www.facebook.com/Fyrisbiografen.

SOMMARUPPEHÅLL

2010-06-15T00:59:00.001-07:00

Fyrisbiografen stänger nästa fredag 25/6 och öppnar åter 30/7.
Passa på att gå på bio! Denna vecka visar vi guldkorn från våra program med svensk kortfilm kl. 20.15. Entré 60 kronor för alla!

Miraklet i Lourdes

2010-04-04T12:02:00.000-07:00

Vad passar bättre såhär i påsktider om inte en film om längtan efter mirakel? Miraklet i Lourdes, som hade preimiär på Fyrisbiografen i onsdags är en stillsam, aningen distanserad men samtidigt ömsint film om en grupp människor som av olika anledningar besöker pilgrimsorten Lourdes och hoppas på att just de ska få uppleva ett mirakel. Huvudpersonen Christine som är rullstolsbunden är med på resan mest för att bryta sin ensamhet. Hon verkar egentligen mer intresserad av en av männen som i stilig uniform hjälper de sjuka som besöker Lourdes än av religion och mirakel. Hennes omgivning skildras dock ingående och fastän filmen handlar om en lite annorlunda sällskapsresa med en ganska tragisk utgångspunkt finns det ändå något humoristiskt i dess skildring av gruppdynamik och mirakelturism. Som om Ruben Östlund eller Roy Andersson tagit sig an Sällskapsresan, beskriver filmrecensenten Hynek Pallas filmen i det här radioinslaget (Hynek och Clara Törnvall pratar om filmen ungefär 3o minuter in i programmet). Om ni före eller efter filmen blir mer nyfikna på fenomenet och vallfärdsorten Lourdes så tycker jag ni ska läsa FLM-redaktören Jonas Holmbergs text om filmen och ursprunget till myten.
/Maja

2010-03-23T07:46:00.000-07:00

Missa inte "Teza"! Sista veckan för denna poetiska och visuellt vackra sannsaga om Etiopiens tragiska nutidshistoria. Visas 18.15 t.o.m. tisdag 30/3, sista visning onsdag kl. 15.oo.

Fish Tank

2010-03-10T00:56:00.000-08:00

Det märks att Andrea Arnolds dras till tillvarons svarta sidor. Liksom "Red Road" (som visades på Fyris) är "Fish Tank" en mörk film.
Huvudpersonen är femtonåriga Mia. Hon är på väg in i vuxenvärlden, men sitter liksom fast i sin omgivning. Hon dricker och skiter i skolan och har ingen fast punkt i tillvaron - möjligtvis dansen som hon tränar ensam till sin mp3-spelare i en övergiven rivningslägenhet. Tioåriga lillasyster sprudlar av energi och röker med kompisen framför TV:n, mamma bara festar och beklagar sig för socialtanten. När så mammas nya kille verkar bry sig händer något. Men vad är det han vill egentligen? Mia kastas hit och dit, olyckan är hela tiden nära.
Tydligen fick skådespelarna inte veta vad som skulle hända deras rollfigurer vid nästa veckas inspelning – vi som betraktare anar en katastrof. Vi kan bara hoppas mot slutet av filmen att Mia trots allt är på väg mot någonting bra. Trots allt mörker anar vi ett litet, litet ljus.

Det vita bandet

2010-01-18T15:40:00.000-08:00

Image via Wikipedia

Den guldpalmsvinnande filmen Det vita bandet, regisserad av Michael Haneke, hade Sverigepremiär i slutet av december men går fortfarande på Fyris och är väl värd att se!

Filmen utspelar sig runt ett par märkliga och våldsamma händelser som tar plats i en tysk by under tiden precis före första världskriget. Våldet vänds direkt eller indirekt mot några av de mest betydande personerna i byn men också mot de mest försvarslösa och ingen skyldig träder fram. Mysteriet tätnar och vi får följa utvecklingen i en by där de klassiska figurerna spelar sina roller; den härskande godsherren, den stränge prästen, den cyniska läkaren och den kanske naive men sanningsseende skolläraren. Men kanske är ändå barnen de viktigaste rollspelarna i Det vita bandet. Ledtrådarna blir alltmer uppenbara samtidigt som jag bygger upp en (för?)väntan på att något slags straff ska utmätas, enligt den stränga moral som genomsyrar byn. Regissören Haneke har slagit knut på liknande förväntningar förut och gör det igen. Det är en del av det som gör honom intressant. Med en oväntad förskjutning lyckas han om och om igen sätta fingret på något.

Filmens handling vecklas ut i en jämn takt, men lyckas fängsla i varje scen. Det svartvita fotot är vackert och utstuderat och ger på något vis tyngd åt de händelser som filmen skildrar. Genom hela filmen följer mig bylärarens inledande fråga; förklarar eller innehåller dessa händelser på något sätt fröet till tragedierna som skulle följa? Haneke ställer oss alltså frågor om Europas historia och antyder orsakssamband samtidigt som han bjuder in oss att reagera på filmens logik. Hans fokus på uppfostran och moral gör filmen aktuell också för oss.

Europa, uppfostran och barn är teman som genomsyrat Hanekes tidigare filmer men i Det vita bandet tycker jag att han lyckas förena dem på ett sätt som känns vettigare och kanske också mer tillgängligt än förr. Jag fascineras av Hanekes konsekvens och Det vita bandet sällar sig till hans andra filmer genom att röra om i huvudet på mig på ett sätt som få andra filmskapare lyckas med. Den innehåller faktiskt också en del nästintill förtjusande scener; Svenska Dagbladets recensent kallar filmen för Hanekes ömsintaste hittills. Se på Fyris!

/Maja

Lästips: Om synligt och osynligt våld i Det vita bandet i Expressen
Essä om Michael Haneke och hans filmer i Dagens nyheter

Faustas pärlor

2009-11-18T09:37:00.000-08:00

Den peruanska regissörens Claudia Llosas andra film Faustas pärlor vann Guldbjörnen på Berlins filmfestival i år och utspelar sig i ett nutida Peru. Det är en lågmäld men ändå omtumlande uppgörelse med Perus våldsamma 80-tal och minnet av de övergrep som begicks i konflikten mellan olika gerillagrupper och regeringen.

Fausta, en ung kvinna vars mor våldtogs under konflikten, är skräckslagen för män och lider samtidigt av yrsel, smärtor och näsblod. Enligt hennes farbror har skräcken kommit in i henne via bröstmjölken, men hennes smärta är orsakad av något mer konkret. Som en slags sköld har Fausta placerat en potatis i sin vagina, den ska väcka avsmak hos männen och skydda henne. Likt potatisen, i sig en alldaglig och vardaglig sak, förbyts i något skrämmande på grund av sin speciella position, uppfattar vi Faustas skräckslagna relation till sin ganska karga omgiving utan att vi någonsin konfronteras med särskilt skrämmande eller våldsamma bilder. Inte heller orden är särskilt betydelsefulla i den här filmen.

Istället spelar sången en viktig roll. Sångerna är en bro till modern som sjungandes på indianspråket quecha fört vidare sin smärta till dottern. Hos sin nya arbetsgivare, en kvinnlig neurotisk pianist, sjunger också Fausta och samtidigt som hennes sång exploateras av hennes vita arbetsgivare får hon i slutändan ut något av det själv. Växterna, sångerna, potatisen som groddar sig och de vita skimrande pärlorna som får en särskild betydelse, gestaltar Faustas väg från skräcken och inbundenheten och vidare. Den vägen går via arbetet hos den vita kvinnan vars trädgårdmästaren berättar om växterna på quecha, familjens ihärdiga bröllopsföreberedelser, kusinens grälla bröllop och Faustas envisa motstånd mot farbroderns hanterande av hennes mors döda kropp.

För att handla om så obehagliga ämnen är Faustas pärlor en stillsam och vacker film, som fungerar liksom långsamt och växer i mitt minne efteråt. Känslorna som vänts innåt växer ut likt groddarna från en potatis, en skavande och ibland lite frånstötande process, men ändå just hoppingivande till slut.

/Maja

Apan

2009-11-11T05:24:00.000-08:00

Apan, i regi av Jesper Gransladt och med Olle Sarri i huvudrollen, är den sorts film som sluter sig hermetiskt kring sin huvudperson. Här finns Krister och knappt någon annan. Han är med i i stort sett varje bildruta, från det att han vaknar upp blodig på badrumsgolvet fram tills dess att den osagda tragedin med dess konsekvenser, många timmar senare, hinner ifatt honom. Kameran lämnar honom aldrig mer än några meters andrum och jagar honom tätt inpå kroppen medan han plockar och försöker föra samman fragmenten av det gamla liv som redan brustit ohjälpligt omkring honom.

Det är mycket publiken aldrig får veta, och detta tycks också vara avsiktligt; det är kraften i de drabbande bilderna som centreras och att därefter pussla och förklara får inte bli lika viktigt här.

Vad som istället ges är en tät men effektiv komposition där den bestående känslan är ytterst skakande. Gransladt och Sarri lyckas tillsammans ge bilden av en utommänsklig varelse – en apa om man så vill. Det görs tydligt att han inte längre hör hemma där, i något av de olika sammanhang som samlar ihop den moderna mänskligheten, hur mycket han än anstränger sig. I varje scen är det just otillhörighet och dysfunktion som är hans mest talande attribut. På arbetet, i tennishallen, i bilverkstaden, i byggvaruhuset och i leksaksaffären, samt när han träffar sin mor eller pratar i mobiltelefon. Allt av vad han möjligtvis var dagen innan är nu borta. Här har hela den sociala överbyggnad som han desperat försöker återupprätta, ner till kläderna på hans kropp, blivit så tunn och otillräcklig gentemot det allvar som preciserats av tragedin.

Och i filmens sista ögonblick syns han – då när allt detta artificiella och fåfängliga slutligen har skalats av – som den egentligen enda människan, den enda ibland aporna.

Johan

Lake Tahoe och kommande Fyrispremiärer

2009-11-04T13:18:00.000-08:00

Jag vill hinna tipsa om den mexikanska Lake Tahoe, som tyvärr visas sista gången på Fyris torsdagen den 5 november. Passa på att fly det kalla novembermörkret för det lite varmare biomörkret i Fyris salonger, och se en av det senaste årets, enligt mig, bästa filmer!

Filmen börjar med en bild på ett fält och en asfalterad väg. En bil kommer körandes, krockar med en stolpe och blir stillastående. Duken blir svart och nästa scen följer. Vad har egentligen hänt? Filmen består av ett antal scener åtskilda av samma svarta ruta, där bilens förare, en tonårig pojke rör sig genom en ganska ödslig mexikansk stad. I sin jakt på en reservdel möter han ett antal olika personer som alla visar sig behöva honom lika mycket som han dem . Den stillastående kameran påminner mig lite om Ruben Östlunds De ofrivilliga och det finns trots många olikheter en liknande spänning och känsla för de små skiftningarna i Lake Tahoe. Karaktärerna skildras med en fin värme och filmen har, trots sitt allvarliga tema, en stillsam humor som jag gillar.

Om ni inte hann se Lake Tahoe är repertoaren på Fyris fylld av flera andra spännande filmer. Den peruanska filmen Faustas pärlor går ett tag till, liksom dokumentären Bananas! och nu på fredag, den 6:e november, har festivalprisade Apan av Jesper Ganslandt och den italienska Il Divo Fyrispremiär.

/Maja

BANANAS!* på Fyris!

2009-10-15T07:26:00.000-07:00

Den senaste nyheten om Fyrisaktuella BANANAS!* är att Dole dragit tillbaka sin stämning om förtal mot filmen, mot bakgrund av den diskussion om yttrandefrihet som filmen och stämningen gett upphov till. Sveriges regering med flera har utryckt ett starkt ogillande mot att stämma en filmskapare istället för att ta en öppen dialog. Kanske kan Doles beslut leda till att den juridiska process som filmen handlar om ges mer uppmärksamhet, för det förtjänar den och filmen!

BANANAS!* är alltså en film om en juridisk process mot företaget Dole. Filmens utgångspunkt utrycks utav en av dess huvudpersoner advokaten Juan Dominguez; ”Kan vi kan göra storföretag mer ansvarstagande genom att ställa den inför rätta för de fel de begått?” Los Angeles-baserade Juan Dominguez som blivit rik på att framgångsrikt försvara offer i trafikolyckor beslutar att tillsammans med kollega lägga sina ihopsamlade resurser på att pröva. En grupp bananarbetare från Nicaragua, sterila på grund av banangiftet Nemagon, åtalar med deras hjälp Dole på företagets eget territorium. I en amerikansk domstol kräver de skadestånd för det lidande Dole orsakat dem genom att fortsätta använda bland Nemagon långt efter att tillverkarna avslutat produktionen och avsvurit sig allt ansvar i eventuella processer. Det är en rafflande utgångspunkt med stor potential och filmen lyckas skapa stor spänning. Utgången i domen kan genom att bli prejudicerande få betydelse för en stor mängd andra fall. Ingen har, enligt Juan Dominguez, försökt något liknande förut.

Det finns slutligen ett värde i att påminnas om att bananen du köper i affären finns där för att någon sått, odlat, gallrat, skördat, tvättat och paketerat den. För den som letar finns information och möjlighet att göra ett slags val i affären, men ska företag som Dole ta sitt ansvar krävs det också att vi ställer dem till svars och intresserar oss för vad håller på med. Därför är det kul att BANANAS!* fått så stor uppmärksamhet och faktiskt gått upp på flera biografer i Sverige. Det visar att biografer som Fyris har en viktig funktion att fylla, dokumentärer som den här behöver sin plats! Så passa på och se BANANAS!* på Fyris!

/Maja

Läs mer om filmen och fallet på www.bananasthemovie.com eller följ de senaste nyheterna på filmens sida på Facebook.

Séraphine

2009-09-16T09:11:00.000-07:00

Filmen Séraphine tar sin början år 1914. Det första världskriget är hotande nära den lilla franska byn Senlis dit den tyske konstsamlaren Wilhelm Uhde anländer för att upptäcka att hans lokala hushållerska Séraphine i själva verket är en självlärd konstnär.

Séraphine lever ett slitsamt liv men är öppen för de små men fina saker som omger henne. Hon borstar ihop smulorna från bordet och sparar dem i förklädesfickan, hon klättrar i träd så att de tjocka starka benen skymtar under kjolarna och när hon tvättar lakan i floden går hon själv i och står i strömmen och sjunger för sig själv när Uhde vandrar förbi och får syn på henne. "Gå ut och prata med träden och växterna, det går över då, ledsamheten" säger Séraphine senare till den olycklige Uhde. Annars berättar hon inte mycket om hur hon tagit sig genom livet skurandes och tvättandes, ständigt hunsad av sina inskränkta arbetsgivare, eller om hur hon lärt sig måla.

Det är med ganska enkla medel som historien om Séraphine och Wilhelm Uhde berättas. Filmer som baseras på verkliga liv och inte minst konstnärers liv har sina speciella problem att brottas med men Seraphine lyckas bra här, utav flera små delar skapas en fängslande berättelse som undviker de värsta konstnärsklyschorna. Vi får följa hur Séraphine samlar sina ovanliga färgingredienser, skurar golv och städar just tillräckligt för att få tid och råd att ägna sig åt målandet.

I både Wilhelms och Séraphines liv anas stora svårigheter. Séraphine kom att sluta sitt liv på ett sinnessjukhus, Uhde är ständigt bedrövad och kriget sätter käppar i hjulen för dem båda. Men det är Séraphines målande och hennes bilder med sina speciella färger och kaskader av blommor som lyser starkast genom filmen, tillsammans med hennes nära relation till träden, fälten och blommorna. Jag gillar att det får vara så. Så se filmen om Séraphine för att fängslas av hennes konst och livsöde, men också för att bli påmind om skogen och fälten som ligger där lika gröna och tröstande som för nästan hundra år sedan.

Både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladets recensenter gillar filmen!

/Maja

Still Walking

2009-09-01T01:53:00.000-07:00

I den japanske regissören Hirokazu Kore-edas senaste film får vi följa en familj – ett åldrande par samt deras vuxna och utflyttade barn med respektive familj – när de under ett dygn samlas på årsdagen av den äldste sonens tragiska bortgång. Sakta vecklas den större underliggande handlingen ut genom små insinuationer och antydningar. Kore-eda arbetar med de minsta tillgängliga medlen. Varje ord är precist – samtidigt undfallande och laddade – och för varje liten gest blottas konflikterna ytterligare. Där framträder den stora gemensamma sorgen, den som visserligen för familjemedlemmarna samman, men som också gör att de hela tiden ryggar för varandra. Där skymtar alla de små hemligheter som vill brista men som inte får. Där hopar sig de många motsatta lojaliteter, skyldigheter och förväntningar som sliter i deras begränsade handlingskraft.

Filmen radar upp samtal på samtal, om det viktiga och det tillsynes oväsentliga, med diskussioner som avbryts, sviks eller försvinner ut i uppgivna suckar eller avledande skämt. De talar nära varandra, inträngda alldeles inpå varandras kroppar inom husets nästan klaustrofobiska arkitektur, i små rum, i trappor, i badkar, men hur nära de än kommer fysiskt står det outsagda hela tiden som en barriär mellan dem.

Men som ett mjukt täcke över detta allvar ligger hela tiden en avspänd värme och en humor som skimrar i sin enkelhet och elegans.

För detta är i grunden inte någon pessimistisk film. Måhända en vemodig vidräkning med bristen på kommunikation och ömsesidig förståelse, med svårigheterna och oviljan att nå fram till varandra när det verkligen gäller, men det är ändå bilden av en ovillkorad gemenskap som ger det störtsta genomslaget, familjen som en garanterad trygghet att landa i trots all missriktad antipati och språkförbistring.

Johan

Videocracy

2009-08-30T13:20:00.000-07:00

Låt oss blicka in bakom det italienska medieimperiets mörka ridåer.
Vi får träffa en rad figurer, den ene mer tragisk än den andre.

Den stenrike tv-producenten kan beskrivas som en blandning mellan Bert Karlsson och Hugh Heffner. Han styr medieimperiet med järnhand och tv-världens inre cirkel, för med sina kändisfester och regryteringsmetoder, tankarna tillbaka till 70-talets studio 54.

Den strävande unge mannen som, vid 26 års ålder fortfarande bor hemma hos sin mamma, har vigt sitt liv åt sin starka övertygelse om att vägen till lycka och framgång är att komma med i tv.

Paparazzifotografernas maffiaboss som helt utan självdistans hävdar att han är "den moderna versionen av Robin Hood."
-Tar från de rika och ger till sig själv.

Och så alla dessa lättklädda flickor som maniskt ålar sig framför kameran i hopp några minuter i strålkastarljuset.

Kombinationen av dessa olika former av medieprostitution skapar en intressant baksida av den Italienska mediebilden, vilken förstärks av den skickliga klippningen.

En helt klart sevärd film!

Betyg: E E E

Elsa

Last chance Harvey

2009-08-18T13:25:00.000-07:00

Denna film innehöll alla obligatoriska ingredienser för en sedvanlig romcom. Ett bröllop, de drivande och något vulgära tjejkompisarna, den tokroliga birollen vars uppgift är att lätta upp den annars något tradiga storyn, (i detta fall i form av en skinkrökande granne.) Spontandans till gatumusiker, en lustig provrumscen där hon prövar ett antal fula klänningar och de skrattar i samförstånd, ett missförstånd samt en brådskande taxiresa till flygplatsen i slutet.

Huvudrollsinnehavarna kunde mycket väl ha varit Meg Ryan och Hugh Grant om 15 år. Nu var det istället Dustin Hoffman och Emma Thompson som fick axla uppgiften med måttligt lyckat resultat. Det var förvisso trevligt med ett alternativ till de sedvanliga snygga och vältränade amerikanerna i 30-års åldern med häftiga jobb och lägenhet på manhattan, som agerar huvudroll i ca 90% av alla romantiska komedier.

Men i övigt kändes hela konceptet lite begie och mediokert.

Betyg: E

PARIS

2009-08-05T11:35:00.000-07:00

Den döende unga mannen som uppgivet blickar tillbaka på sina glansdagar. Den sympatiska systern som lever sitt liv för andra. Den olyckliga professorn som förälskar sig i sin student, den optimistiska grönsakshandlaren med sin lösaktiga exfru, den vackra flickan som alla vill ha...

Vi får följa ett antal parallella, mer eller mindre sammanflätade, historier om olika människors liv. Den gemensamma nämnaren är att de alla utspelar på samma plats -Paris.

Den var lite rörig i början och det tog en stund innan man fick rätsida på vilka historier som hörde ihop. Handlingen i sig bjöd inte på några extravaganta vändningar och huvudkaraktärerna kunde kännas lite platta emellanåt.

Filmen var dock helt klart sevärd. Den utgjorde en trevlig visuell upplevelse med många typiska parismiljöer och stundtals fina fotot bjöd på en del guldkorn som kompenserade en del av filmens övriga brister.
Som åskådare skulle jag rekomendera besökaren att fokusera på de intressanta birollerna och de spetsfundiga parallellhistorierna vilka förgyllde filmen och lyfter helhetsbetyget avsevärt.

Betyg: E E E

Elsa

HÖSTPREMIÄR FÖR NYA FYRIS

2009-07-28T05:39:00.000-07:00

Hej alla ni som väntar på att Fyris ska öppna igen efter sommarens träda!
Ni väntar inte förgäves. Vi öppnar igen nu på fredag 31/7 med tre filmer som heter duga - Paris med den mycket välkomna fyrisbesökaren Juliette Binoche (ja, besöken sker ju mest på vita duken förstås...), Jan Troells Maria Larssons eviga ögonblick och så Woody Allens Vicky, Christina, Barcelona.
Men inte bara dessa sevärda filmer har letat sin väg till Fyris under sommaruppehållet. Även personalen och några medlemmar i föreningen Fyris Vänner har samlats där för att rusta upp biografen.
Det har målats och fejats både här och där. Kom gärna in, ta en kopp kaffe och beskåda.

Vi ses på Fyris!

/Johanna
Styrelseledamot i föreningen Fyris Vänner

Drottningen och jag

2009-03-26T13:21:00.000-07:00

En emigrerad dokumentärfilmare återvänder till Iran för att dokumentera berättelsen om drottning Farah Diba – Shahen av Irans hustru. Ett uppgift som vid första anblicken skulle vara en enkel uppgift för en f.d kommunist som inte har mycket till övers för monarkin.
Men tiden visar att välden inte är fullt så svart och vit som hon först trodde.

En gripande berättelse om två starka kvinnor från olika klasser och bakgrund, som båda på olika fronter påverkats av exilen i Iran och mist nära anhöriga.
Ett samförstånd uppstår, som både bryter banor och bygger broar.

"Drottningen och jag" är ingenting för den actionsugne eller mycket sömniga biobesökaren, men klart en sevärd dokumentärfilm som i mycket lugnt tempo ger åskådaren utrymme att ta in de små detaljerna och samtalen och mötet mellan två världar.

Elsa

It's a free world

2008-08-25T10:37:00.000-07:00

Vad händer med människan inför utsikten att tjäna mer pengar? När går man från att rädda livhanken till att bli girig och när går man från att vara arg över att ha blivit lurad till att sätta dit någon annan? Ken Loach's It's a free world ställer många frågor och gör det utan att moralisera. Ena stunden oroar jag mig för att huvudpersonerna ska åka fast, den andra hoppas jag innerligt att de ska göra det så att det kan bli ett slut på det hela.

Ingen har rätt och alla utnyttjas. Huvudpersonens far önskar en framtid för sitt barnbarn, den typ av framtid som varit självklar för det moderna samhällets arbetarklass, ett arbete inom industrin. Hur ska det kunna gå till när det finns någon som säljer sin arbetskraft billigare frågar han? I en tid när solidariteten inte sträcker sig längre bort än lokalsamhällets slut samtidigt som det globala finns runt knuten är det ett svårlöst problem.

It's a free world är en obehaglig film. Den är obehaglig att se på och det är en obehaglig konfrontation med vetskapen om att vårt konsumtionssamhälle av idag bygger på exploationen av människor som inte har några rättigheter alls. Det är en bra och nödvändig smäll att få efter sommarens hängmattor och underhållningsdeckare. Det är helt enkelt filmen som alla borde se just nu.

/Emelie

Läs även andra bloggares åsikter om It's a free world, Ken Loach, Fyrisbiografen, film

bloggskribenter sökes!

2008-03-15T04:19:00.000-07:00

Som ni märker skrivs det inte så mycket här. Fyrisbiografen är mitt uppe i spännande framtidsprojekt som tar all tid för tillfället. Det är roligt såklart, men jag tycker ändå att det är synd att vi missar en god kanal för information om film, som ju såklart är vårt huvudsyfte! Därför, om du bor i Uppsala, är intresserad av film, har koll på det här med bloggande och är en hyfsat van skribent, då kan du väl skicka ett mail till fyrisbiografen@gmail.com så kanske du kan bli fyrisbloggens räddare!

/Emelie

Andra bloggar om: Fyrisbiografen

Guldbaggar

2008-01-21T12:24:00.000-08:00

Roy Andersson och Du levande kammade inte särskilt oväntat hem guldbaggarna för bästa regi, bästa manus och bästa film! Fyrisbiografen gratulerar!

Jag glädjer mig även åt att fina Nunnan fick pris för bästa dokumentär! Det är det finaste i dokumentärväg som jag har sett på länge.

/Emelie

Andra bloggar om: film, filmtips, Du levande, Roy Andersson, Nunnan

Persepolis

2008-01-13T13:24:00.000-08:00

För att börja med ett kortfattat intryck:
Persepolis är en helt underbar animerad film.

I filmen, som är Frankrikes Oscarbidrag 2008, berättar Marjane Satrapi om sin uppväxt i Iran under den Islamistiska revolutionen, om sin exil i Wien med pretentiösa punkare,om hemkomsten till Iran och det komplexa förhållande hon har till sitt hemland. En vackert animerad memoar som man blir hopplöst engagerad i.
Filmen är baserad på Marjane Satrapis hyllade serietetralogi och animerad med hjälp av regissören Vincent Paronnaud. Animationen fungerar utmärkt och jag har svårt att se hur berättelsen hade gått att berätta i en vanlig spelfilm, ett fint argument för det något underskattade animerade bildspråket. Se den.

/Sebastian

Vi behöver affischeringshjälp!

2008-01-11T08:21:00.000-08:00

Vill du dra ditt strå till stacken för att bevara möjligheten att se riktigt bra film på bio i Uppsala? Om du sätter upp tio affischer åt Fyrisbiografen får du en fribiljett! Kom förbi under öppetiderna eller maila oss på fyrisbiografen@gmail.com för mer information.

/Emelie

Andra bloggar om: Fyrisbiografen

Persepolis på väg!

2008-01-08T08:41:00.000-08:00

Såhär efter jul när vi alla är trötta på åh så smaskiga men ack så tråkiga tv-klassiker är det härligt att få se fram emot filmatiseringen av Marjane Sartrapis Persepolis!

/Emelie

Andra bloggar om: Persepolis, Marjane Sartrapi, film, filmtips

Vid himlens utkant

2007-12-16T05:12:00.000-08:00

Lottie rusar upprörd efter ficktjuvarna in på en avskild bakgård, Yetar tror att hon för ett ögonblick har valt säkerheten och Ayten har lämnat allt för Kampen.

Fatih Akins Vid himlens utkant handlar om människor och om hur plötsliga möten får ödesdigra konsekvenser. Det var länge sedan jag såg en film med så blodfulla karaktärer som de vi får se här. Filmens tre delar håller sig långt ifrån de schablonartade svartvita situationen som ofta får bli enkla lösningar. Vid himlens utkant känns äkta och den berör!

/Emelie

Andra bloggar om: Fatih Akin, Vid himlens utkant, film, filmtips

Tur och retur Tyskland - Turkiet

2007-12-11T07:37:00.000-08:00

Fatih Akin är tillbaka! Hur många blev inte ordentligt omskakade i själ och hjärta av Mot Väggen. Denne tysk-turkiske regissör har en alldeles speciell förmåga att visa oss livet genom att ta oss med på en resa över människans allra mörkaste spelplaner. En komplicerad resa som oftast tar oss tur och retur Tyskland - Turkiet. Trots all svärta finns alltid kärleken närvarande i Akins filmer. Nya Vid Himlens Utkant har liksom Mot Väggen mottagit priser runtom på europeiska filmfestivaler. På fredag har vi på Fyris äran att stoltsera med dess sverigepremiär! Förhoppningsvis finns fler som har tid att ta en paus i julstressen för två timmar i Fatih Akins verklighet.

Läs DN:s artikel om Vid Himlens Utkant.

Läs Hynek Pallas artikel om filmen.

Om kvinnor i Iran

2007-12-04T04:22:00.000-08:00

På fredag har uppsalaregissören Nahid Perssons dokumentär Fyra Fruar och en Man sverigepremiär på Fyris. Efter den prisbelönade Prostitution bakom slöjan handlar det denna gång om månggifte, ett fenomen som inte längre är helt socialt accepterat i Iran, men lagligt och fortfarande praktiserat på landsbygden. Familjen Mohammadi som Nahid Persson har följt består som titen avlöjar av en man, fyra fruar samt deras tjugo barn. Herrn i huset är charmerande samtidigt som han är enväldig herre över fruarna Farang, Goli, Shahpar och Ziba. Dessa drömmer alla om en helt egen familj, men tvingas leva i komplicerade förhållanden under förtryck, ömsesidigt beroende och konkurrens.

Läs UNT:s artikel om filmen.

Läs om Prostitution bakom slöjan på SVT:s hemsida.

/Johanna

MELLANDAGSMATINÉER

2007-12-03T05:50:00.000-08:00

Glad nyhet!
Eftersom så många små som stora uppskattat höstens Knattefilmer, kommer vi att visa barnfilmsmatinéer även i mellandagarna! Det blir två svenska filmer för de minsta - animerade Var ligger Tomteland? från 2006 samt spelfilmen En Liten Julsaga (1999) av Åsa Sjöström om lilla Ina som tappar och återfinner sin favoritnalle. För både stora och små visar vi också en riktig klassiker - Mupparnas Julsaga från 1992. Det finns alltså något att se fram emot för de minsta även efter säsongens sista Knattevisning nu till helgen!

/Johanna

Du Levande

2007-11-18T11:39:00.001-08:00

En gråmurrig men vacker färgpalett, socialt kvävda situationer och en kamera som sitter som låst i sitt stativ - Roy Andersson är tillbaka. Och utan att avslöja för mycket av den flytande handlingen kan jag tillägga att just titeln "Du levande" är mycket träffsäker. Vad man först ser som en karikatyr på vår tillvaro visar sig alltmer vara ett smärtsamt ärligt porträtt på människan. Jag känner mig tvungen att använda mig av klyschan "Om du bara ska se en film i höst..."
Du kommer att gå ut ur salongen en erfarenhet rikare och med ett plötsligt färgseende.

/Sebastian

Den fria viljan och Miss Potter på fredag

2007-10-31T04:36:00.000-07:00

Nu är det höst på riktigt och bioväder varje dag. Tack och lov då att det ramlar in nya filmer hela tiden! På fredag får Fyrisbiografen både "Miss Potter" och "Den fria viljan". Även knattebion byter program till "Spöket Laban och andra knattar".

/Emelie

Emmas lycka

2007-10-28T09:51:00.001-07:00

Human människosyn, lokalsamhällets närhet och en väl berättad historia; Emmas lycka är den film jag har väntat på! En välkommen motbild till både Vårt dagliga bröd och Struggle.

Emma lever tillsammans med grisar och höns i en tämligen harmonisk, men ändå ensam, tillvaro. En natt faller Max ner i hennes liv från ingenstans och den vackra tyska sommaren får en ny vändning fylld av vilda traktorfärder, passion och ett och annat hemligt fängelse.

Emmas lycka är fylld av talande karaktärer, vissa med hög igenkänningsfaktor från svenska filmer om landsbygden men utan att för den skull bli ytliga och stereotypa. Tyskland gör helt enkelt bäst film just nu!

/Emelie

Andra bloggar om: Emmas lycka, tysk film, film, filmtips

Emmas lycka på fredag

2007-10-23T13:37:00.000-07:00

Det är fortsatt stilla på biofronten för mig, och inte hinner jag se något mer den här veckan förrän söndag kväll heller. Men alla andra uppmanar jag att gå och se Emmas lycka som äntligen äntligen har Uppsalapremiär på fredag!

/Emelie

Andra bloggar om: Emmas lycka, film, filmtips

Snart så

2007-10-21T02:26:00.000-07:00

Lite stiltje just nu, men förhoppningsvis ser jag nya filmen Jag vill inte sova ensam ikväll.

Ni vet väl förresten att Fyris har börjat sälja DVD-filmer?

/Emelie

Andra bloggar om: Jag vill inte sova ensam, film, filmtips

Struggle

2007-10-14T13:59:00.000-07:00

Struggle är ytterliggare en i raden av österrikiska filmer med ett tämligen nattsvart perspektiv. Efter att ha följt Ritas väg mot katastrofen i Lovely Rita och matens väg till bordet i Vårt dagliga bröd, möter vi i Struggle en polsk kvinna som illegalt försöker försörja sig och sin dotter i Österrike och en österrikisk man som allt mer desperat försöker hantera ensamheten trots framgången.

Struggle är ingen uppmuntrande film. Den består mestadels av långa tysta tagningar som tydligt visar på människornas olycka på alla håll och kanter. Filmen har något att berätta, men ger inga lösningar.

Jag är sällan den som väjer för film som också är samhällskritik, men nu börjar jag längta efter ett välgjort franskt relationsdrama med ett förhållandevis lyckligt slut! Tillsvidare får jag vänta tills 2 november när Emmas lycka äntligen kommer till Fyrisbiografen, efter flera månaders väntan.

/Emelie

Andra bloggar om: film, filmtips, Struggle, ensamhet

2 dagar i Paris.

2007-10-07T13:56:00.001-07:00

Ett överspänt, neurotiskt par spenderar "2 dagar i paris" och deras förhållande sätts på prov när allt från hippieföräldrar till obehagliga expojkvänner dyker upp.
Tänk er en mer konstnärlig "släkten är värst" där två individer som skulle kunna vara Woody Allens nervösa avkomma försöker leva ihop och komma överens.
I huvudrollerna ser vi Julie Delpy,(som också skrivit och regisserat filmen), och Adam Goldberg.
Ett stort plus är det skojiga fotot som lånar fritt från franska nya vågen och dogma. Skådespelarna är alla väldigt bra, och en rolig överraskning är när Daniel Brühl (Good bye Lenin),(Die Fetten Jahre sind vorbei) dyker upp i en roll under dramats andra hälft.
Filmen håller ett högt tempo med snabb och rolig dialog.
Även om 50% av denna välskrivna dialog är på franska är allt väldigt amerikanskt. Fransmännen i filmen bär varken basker eller painricher under armen, men de har kort stubin, är utsvävande, översexuella och sådär knasigt frigjorda som bara hollywoodfransoser kan vara.
Även fast mina känslor kring "2 dagar i Paris" är blandade måste jag säga att den är väldigt underhållande och att fnissen avbyter varandra under filmens 96 minuter.
Rekomenderas.

/Sebastian

Alfons, Struggle och Två dagar i Paris

2007-10-03T13:05:00.000-07:00

Till helgen händer det saker på Fyrisbiografen! Vi tar över komedin Två dagar i Paris på fredag och har samtidigt premiär på den österrikiska filmen Struggle.

Störst av allt är dock lördagens premiär på vår allra käraste satsning, nämligen knattebion. Först ut är en hel timme med Alfons och vi hoppas på många små nya besökare!

Välkomna!

/Emelie

Andra bloggar om: Två dagar i Paris, Struggle, knattebio, Alfons

Vårt dagliga bröd

2007-09-30T13:00:00.000-07:00

Är du vegetarian men har glömt bort varför? Funderar du på att sluta äta kött? Köper du alltid ekologiskt men vill ha bättre argument? Äter du lite vad som helst och tycker att det inte spelar någon roll? Vad du än svarar, gå och se Vårt dagliga bröd genast!

Långsamt men systematiskt visar filmen oss hur matproduktion går till idag och det är knappast någon trevlig bild. Det handlar om storindustri, djurskötsel som har glömt alla anständighetskrav och kraftig besprutning av det mesta.

Vill vi ha det så här? Jag vill det i varje fall inte. Det handlar inte bara om sakfrågorna vegetarianism och ekologisk odling, utan om en hel samhällssyn där vi har slutat tänka efter och ställa frågor. När matproduktionen alltid sker någon annanstans är det alltför lätt att glömma bort att det vi äter, det vi köper, hänger ihop med hur vi vill att framtiden ska se ut.

/Emelie

Visst är det intressant! Andra bloggar om: Vårt dagliga bröd, matproduktion, hållbar utveckling, vegetarianism, film, filmtips

Fyris goes radio

2007-09-27T13:04:00.000-07:00

Idag har jag diskuterat kulturbiografernas existens och SF:s monopol i radio tillsammans med företrädare för SF bio och Folkets Hus och Parker. Programmet som inslaget kommer att sändas i heter P4 Premiär och sänds över hela landet på söndag förmiddag från nio till halv elva. Nu finns det ingen anledning att sova länge på söndag!

Imorgon är det premiär på Fyrisbiografen för den konsumtionskritiska filmen Vårt dagliga bröd. Det är tyskspråkig film som gäller just nu!

/Emelie

Andra bloggar om: Fyrisbiografen, SF bio, Folkets hus och parker, P4 premiär, film, Vårt dagliga bröd

Hej Lena

2007-09-26T00:09:00.000-07:00

Hej Lena Adelsohn Liljeroth!

Vad roligt att du tycker att det är viktigt med smal film. Där har vi något gemensamt. Vi på Fyrisbiografen har hållit på med smal film väldigt väldigt länge och jag tänkte att du får gärna berätta för vår publik också att det är bra att vi finns! Nu har vi ju ingen reklam längre efter att SF digitaliserade sitt reklampaket (digitalisering är lite för dyrt för oss som bara visar smal film), men du är välkommen att komma till Fyrisbiografen vilken kväll som helst! Vi visar fyra filmer per kväll elva månader om året, förutom julafton, valborgsmässoafton och påskafton. Om du kommer kan du få en liten rundvandring och få lära dig lite om hur det är att driva en biograf med inriktning på kvalitetsfilm från hela världen. Vi bjuder på kaffe också såklart!

Välkommen!

/Emelie

Andra bloggar om: Lena Adelsohn Liljeroth, SF, Fyrisbiografen, film

hur kan vi kämpa mot smultronstället?

2007-09-25T11:16:00.001-07:00

Det känns lite hopplöst ibland. Vi kämpar hårt med små medel och är stolta över de steg vi tar framåt. Sen bestämmer sig SF för att visa så kallad kvalitetsfilm och vips! så gör de det och vad kan vi göra? I biografsverige får de alla filmer de vill ha och vi får det som blir över. Det vill säga det allra smalaste och minst kommersiella. Nog för att vi gillar sådana filmer på fyris men de drar inte in så mycket pengar, och inte ens vi kan leva av trevlighet allena!

/Emelie

Andra bloggar om: smultronstället, fyrisbiografen, biografpolitik

Lovely Rita

2007-09-23T09:50:00.000-07:00

Den österrikiska filmen Lovely Rita kan närmast beskrivas som en långsam men tydlig väg mot den stora katastrofen. Rita är en ensam 15-årig tjej som inte får ordning på världen. Hon är utanför i skolan och hennes föräldrar hanterar hellre frågan om vem som inte fällt ner toalocket än den om hur Rita egentligen mår, och Rita mår inte särskilt bra.

Vi får följa Rita igenom vardagen under rätt så korta klipp som inte går på djupet men som skapar en tydlig bild av hennes hopplöshet. När slutet kommer är jag inte särskilt förvånad men ändå omskakad.

Jessica Hausners Lovely Rita är en sorglig film där vardagen spelar huvudrollen och filmens egentligen rätt spektakulära händelser får passera utan kommentar. Jag vill mest gå hem och gråta över verklighetens alla Ritor.

/Emelie

Ps. Bilden kommer från distributören Novemberfilm.

Andra bloggar om: Lovely Rita, film, filmtips

Onsdagsmatiné och planer för veckan som kommer

2007-09-18T13:12:00.000-07:00

Imorgon klockan 15.00 är det dags för höstens första onsdagsmatiné. Vi visar Trollflöjten och La vie en rose.

På fredag är det premiär för den österrikiska filmen Lovely Rita. Mer info om den kommer vid ett annat tillfälle.

/Emelie

Andra bloggar om: onsdagsmatiné, Lovely Rita, Trollflöjten, La vie en rose

Är Bergman verkligen Bergman?

2007-09-17T11:40:00.001-07:00

Jag såg Trollflöjten tillsammans med Sebastian igår och hänfördes liksom han av musiken, Drottningholmteaterns charm och sagan som har allt en saga ska ha. Men sedan kunde jag inte låta bli att fundera. Trollflöjten har en känslostyrd och ond kvinna, en god och vis man, en ung och företagsam hjälte med gott hjärta, en tämligen handlingsförlamad hjältinna och en ond och slug svart tjänare som ovanpå allt annat är svartmålad. Alla ingredienser som skulle få mig att gå alldeles totalt i taket om det vore en ny film. De enda som är vettiga är Papageno och Papagena, som ju är Trollflöjtens komiska figurer.

På vägen hem i regnet funderade jag på om det går att överse med allt det här eftersom det är Mozart och 1700-tal och musiken är ljuvlig? Efter lite om och men så säger jag ja. Det går. Jag är beredd att ta Mozart för vad han är och istället skratta med Papageno och för en stund tro på den eviga kärleken mellan de två kärleksparen och blunda lite för den annars hisnande heteronormativiteten.

Väl så. Jag blev nöjd, åtminstone för en stund. Problemet är bara att även om Mozart är Mozart så vet jag ju att opera kan göras på så många spännande vis! Som den vackra och medryckande Carmen från Khayelitsha som vi visade härom året. Där jag verkligen övertygades om att opera i filmformat fungerar och att det går att göra det utan att det blir, ja bara en saga.

I slutänden är det så att även om Bergman är Bergman nästan lika mycket som Mozart är Mozart så är jag lite besviken. Besviken på Bergman. Det blir lite för mycket gammaldags teateruppsättning över det hela och det känns lite daterat. Jag tycker nog att Trollflöjten i Bergmans version är bättre som tidsdokument och som en bit i Bergmanhelhetspusslet än som film. Men det vågar jag nästan inte säga.

/Emelie

Andra bloggar om: Bergman, Mozart, heternormativitet, film, filmtips

Ingmar Bergmans "Trollflöjten"

2007-09-16T12:30:00.001-07:00

"Trollflöjten" från 1975 är Ingmar Bergmans hyllning till Mozart. En påkostad uppsättning med rekvisita och scenografi man drömmer om. Ett mytologiskt ödesdrama om kärlek och mänsklig uppgivenhet räcker för de flesta, lägg dessutom till människor i fladdermuskostymer, konstsnö och 1700-tals-slapstick så har vi något unikt. Bergman och den genialiske fotografen Sven Nykvist fångar teateruppsättningen med inblickar backstage och utblickar mot publiken, där man kan skymta regissören själv. Musiken är naturligtvis det mest framträdande, Mozarts sk. "Singspiel" från 1791 håller än, jag hade under delar av filmen samma uttryck som Papageno på bilden ovan. Passa på att se och framförallt höra den med Fyrisbiografens ljudanläggning de kommande veckorna.

/Sebastian

Andra bloggar om: Trollflöjten, Ingmar Bergman, Mozart, film, filmtips

Bergman på Fyris

2007-09-10T06:31:00.001-07:00

På fredag hoppar vi på Filmstudions Bergman-tåg (se länk till vänster). Då kommer nämligen Ingmar Bergmans "Trollflöjten" från 1974 till Fyris. Ni som missade Kenneth Branaghs nya filmatisering av Mozarts opera, se denna istället!

Om ni inte hann med vår utställning på Kulturnatten har ni fortfarande chansen att se den. Vi har nämligen ännu inte haft hjärta att förpassa den från foajén. Titta in!

/Johanna

Andra bloggar om: Film, filmtips, Bergman, Trollflöjten

Knattebio

2007-09-09T12:44:00.000-07:00

Hösten på Fyrisbiografen bär i år med sig en stor nyhet, nämligen knattebio! Troligtvis från och med Oktober kommer vi att visa barnfilm mitt på dagen på helgerna. Exakta detaljer kommer senare, men vi kan utlova ett fint utbud av mestadels europeisk film för barn, allt på svenska såklart! Inga Disneyfilmer utan barnfilm som den var när jag var liten.

/Emelie

Andra bloggar om: knattebio, barnfilm, film, filmtips

Onsdagsmatiné

2007-09-06T11:37:00.000-07:00

Onsdagen den 19 september 15.00 kör vi igång onsdagsmatinén på Fyrisbiografen. Endast 60 kronor för alla besökare! Välkomna!

/Emelie

Andra bloggar om: film, filmtips

Affischutställning

2007-09-05T15:06:00.000-07:00

Hej, nu när jag känner mig välkommen och hemma hade jag tänkt börja hypa en av kulturnattens stora tillställningar.
Vad kan det vara? En filmaffischutställning, med affischer som hittils legat och mognat i fyrisbiografens arkiv.
Färggranna bilder med namn som Ingmar Bergman, Woody Allen, Andrej Tarkovskij och Francois Truffaut skrivna på sig i vackra typsnitt.
På utställningen bjuder vi också på tidningsurklipp, fotografier och kuriosa mm. ur Fyris snart 100-åriga historia.
Det hela pågår mellan 12.00 och 17.30.

Nästa film att dyka upp på fyrisbiografen är förövrigt
"The Secret Life of Words", regisserad av Isabel Coixet med Sarah Polley och Tim Robbins i huvudrollerna.
Mer om den senare!

/Sebastian

Välkommen Sebastian

2007-09-05T13:06:00.001-07:00

Eftersom jag både jobbar och pluggar har jag ibland lite svårt att hinna med att se så mycket som jag bordet och sedan skriva om det. När Sebastian dök upp på biografen och ställde lite frågor ville det sig därför inte bättre att han snabbt som blixten blev ny filmbloggare på Fyris filmtips. Så nu är vi två.

/Emelie

Andra bloggar om: fyrisbiografen, fyrisbloggen

Två fantastiska får

2007-08-30T08:39:00.000-07:00

Skämten har haglat den senaste veckan alltsedan affischen till Två fantastiska får först kom upp. Hur kan den vara annat än fantastisk? Vad kan den möjligtvis handla om? Två får kanske? Jag måste börja med att svara att ja, den är fantastisk och ja, den handlar om två får. Två mycket speciella får som en liten by i en kinesisk bergstrakt får i gåva från en politisk höjdare i Beijing.

Filmen har en absurd ton som närmast för tankarna till Kusturica, men i kinesisk tappning. Dialogen mellan huvudpersonen Deshan och hans fru är full av vardagskomik och det eviga springandet uppför nerför uppför nerför bergen får mig att fnissa.

Två fantastiska får innehåller en mild regimkritik. Egentligen kanske välmenande men ack så missriktade gåvor ovanifrån som mest skapar problem. Löftet byn får är att om fåren mår bra ska byn få betydande investeringar. Problemet är ju bara att fåren fryser och mår rätt kasst i den karga miljön. Gräset som de äter måste plockas långt bort och resterande fårmathållning är kostsam. Till på köpet gör fårskötseln att Deshan inte hinner sköta om sitt lilla jordbruk.

Roligare film än såhär blir det nog inte i september, men för alla som precis som jag är förtjusta i vardagskomik och absurditeter som förmedlas med små medel så är Två fantastiska får på alla sätt allt som behövs!

/Emelie

Andra bloggar om: Två fantastiska får, film, filmtips

Så firade vi jordens undergång

2007-08-28T07:49:00.000-07:00

Eva Matei heter den unga kvinnan som råkar hamna i händelsernas centrum när pojkvännen och tillika polissonen råkar ha sönder en byst av Ceausesco. Hon förflyttas till en yrkesskola där hon träffar en ung man, även han i trubbel med diktaturen och tillsammans planerar de att fly från landet. Evas lillebror däremot har en mer direkt taktik och smider hemliga planer med sina vänner att döda Ceausesco.

Jag blir glad av filmen och tårarna rinner när diktaturen faller. Jag känner med Eva när hennes val av pojkvän måste göras efter vad som kan rädda familjen respektive förstöra allt. Jag lider med lillebror Lali när storasyster ger sig av och världen liksom går i bitar.

Så firade vi jordens undergång är på samma gång varm och allvarlig. Den skildrar människors relationer i skuggan av det totalitära systemet och samma personers omätbara glädje när Ceausesco till sist störtas. Se den!

/Emelie

Andra bloggar om: Så firade vi jordens undergång, film, filmtips

Stilla liv försvinner

2007-08-23T23:31:00.001-07:00

Ve och fasa! En filmfestival i Jönköping ska ha Stilla liv och vi får bara ha kvar den en vecka till!

Istället kommer nästa fredag den rumänska filmen "Så firade vi jordens undergång". Mer om den senare.

/Emelie

Andra bloggar om: Stilla liv, Så firade vi jordens undergång, film, filmtips

ordens makt

2007-08-19T22:26:00.000-07:00

Ibland är det svårt att hinna med saker som man vill göra. Se på film till exemepel. Så bra då istället att man kan läsa Nils Bingefors vackra recension av Stilla liv i UNT. Av någon dum anledning finns den dock inte på unt.se, så den längtande måste även vara enträgen.

/Emelie

Andra bloggar om: film, filmrecension, unt, Bingefors

Flandern och Stilla liv

2007-08-17T03:35:00.000-07:00

Nu är filmfrossan över och höstens ordinarie program börjar. Det innebär också att vi återgår till vanliga visningstider. Kassan öppnar 18.00 och de första filmerna börjar vid 18.30. Kvällens premiärer är kinesiska Stilla liv och holländska Flandern.

På distributionsbolagets hemsida står det följande om Stilla liv:

Stilla liv skildrar med hoppfull ton den tragiska verkligheten för de över en miljon människor som tvingades lämna sina hem då det gigantiska dammbygget Tre Raviner påbörjades.

Det här är definitivt en film som jag tänker se!

Flandern utspelar sig under första världskriget och handlar om vad krigen gör med människorna och kärleken. Kan det som var innan verkligen existera efteråt? Kvinnans blick på affischen fångar min och jag vill veta mer, så Flandern ska nog få sin chans den med.

Utöver dessa två kommer vi att ha kvar La vie en rose ett tag till, för alla som ännu inte har tagit chansen att minnas sina fransklärarinnor.

/Emelie

Andra bloggar om: Flandern, Flandres, Stilla liv, La vie en rose, film, filmtips

De sju samurajerna

2007-08-14T15:33:00.001-07:00

En film som De sju samurajerna är svår att kommentera. Vad kan jag säga som är nytt om en klassisk film med över femtio år på nacken?

Historien är enkel; en by hotas av rövare och fyra bybor ger sig ut på jakt efter ett antal samurajer som kan tänka sig att försvara byn med endast mat som ersättning. I början ser det ut att vara ett hopplöst projekt men när de minst anar det möter de en man som vill hjälpa dem. Så småningom återvänder de till byn med sju samurajer av olika slag och de börjar arbetet med att försvara sig.

Jag pendlar under timmarna mellan att vara helfrälst och att få känslan av att befinna mig mitt i Age of Empires. Det har något med galopperandet att göra, eller med att om jag nu har några alls kunskaper om 1500-talskrigsföring så kommer de därifrån.

Kurosawa är fenomenal även om man i vanliga fall inte brukar falla för män som slåss. Det är en film om våld samtidigt som det är en våldskritik. Och det säger något att jag som i vanliga fall hyllar nittiominutersformatet faktiskt inte börjar vrida på mig en enda gång under filmens tre timmar och tjugo minuter.

/Emelie

Andra bloggar om: De sju samurajerna, Kurosawa, film, filmtips

nya priser aka ett steg i david mot goliat-kampen

2007-08-13T04:31:00.000-07:00

Fyrisbiografen kämpar hårt för att finnas kvar just nu. Som ett led i detta är vi tvugna att höja biljettpriserna. Från och med fredag 17 augusti kommer ordinarie pris att vara 80 kronor. Studentpriset ligger kvar på 60 kronor måndag till torsdag och övriga rabatter kommer även i fortsättningen att innebära 10 kronors avdrag på ordinarie pris.

UPPDATERING: SJälvklart ska pensionärspriset även i fortsättningen vara 65 kronor. Övriga rabatter kommer att vara ordinarie pris -10 kronor.

/Emelie

Andra bloggar om: fyrisbiografen

Edith, Ulla och jag

2007-08-12T13:26:00.000-07:00

Allt jag tänker på när jag har sett La vie en rose är Ulla. Ulla Bergman, min franskalärare från högstadiet. Ulla var av den gamla sorten, hon hade gått i flickskola och brukade spendera somrarna i närheten av Cannes. Hon hade en liten hund och brukade röka bakom ett hus i närheten av skolan.

Ulla älskade Frankrike och allt som var franskt. Hon fick mig att förstå att Edith Piaf var stor och att Non,je ne regrette rien var tidernas sång. Vid sidan av Marseljäsen förstås. Så när lilla Edith i filmen sjöng den senare då rann en stilla tår och jag tänkte på Ulla och hur vi brukade stå upp i klassrummet och sjunga och hon och Edith liksom smälte ihop och jag stod framför dem och erkände deras storhet och allt var enkelt.

Att La vie en rose är en ganska rörig film som hoppar mellan alltför många tidsperioder alldeles för ofta spelar ingen roll. Det är glömt och överspelat. Det enda som är kvar är storheten.

/Emelie

Andra bloggar om: La vie en rose, Edith Piaf, film, filmtips

små skatter och lite damm

2007-08-10T14:27:00.001-07:00

Det var meningen att jag skulle gå på bio, på I andras ögon närmare bestämt. Istället tillbringade jag några timmar tillsammans med fyrisandrea i vad som lite snällt skulle kunna kalla Fyrisbiografens arkiv.

På en biograf som är nästan hundra år finns det mycket affischer. För att inte tala om gamla filmrecensioner, bilder, allehanda reklammaterial, och så mera affischer. Bästa fyndet var nog affischen från Picassos äventyr från 1978, med Gösta Ekman fint hängandes i en sele. Så småningom ska vi nog nå fram till bortre änden av rummet där det vi tror är en originalaffisch från Casablanca hänger.

Planen är att vi under Kulturnatten ska visa upp delar av Fyrisbiografens historia, vilken ju också berättar om de senaste hundra årens filmkultur, för alla som vill komma och titta.

/Emelie

Andra bloggar om: film, filmaffischer, Fyrisbiografen, kulturnatten

Sista filmfrossarveckan

2007-08-09T00:07:00.000-07:00

Veckorna rusar iväg och nu är det bara en filmfrossarvecka kvar. Jag har misslyckats totalt med att gå på bio den här veckan och sätter mitt hopp till nästa. Till att börja med visar vi La vie en rose. För dig som inte sett filmen om Edith Piaf än, ta chansen den här veckan och visa långnäsa åt de stora biograferna och se filmen på Fyrisbiografen! Behöver jag säga något mer?

När vi ändå är inne på Frankrike så är det dags igen för den eminenta dokumentären Att vara och ha. Filmen skildrar livet i en liten landsbygdsskola i Frankrike och är på alla sätt ett guldkorn. Agnès Jaouis I andras ögon har jag inte sett men bara hört goda ord om. Jag kan inte se någon ursäkt för mig själv att inte se den.

Veckans nattbio är Metallicafilmen Some kind of monster och veckans mastodontfilm är De sju samurajerna, Kurosawas storverk från 1954. Ladda upp med matsäck och mycket energi för det är nästan tre och en halv timme film. Hur ofta får man egentligen tillfälle att se en film som denna på bio?

/Emelie

Andra bloggar om: film, filmtips, La vie en rose, Edith Piaf, Att vara och ha, I andras ögon, De sju Samurajerna, Some kind of Monster

The Prestige

2007-08-05T02:19:00.000-07:00

Vilket är det sista tricket som avslöjas i The Prestige?

Tyvärr går ju inte filmen längre, men jag måste fråga ändå. På Fyrisbiografen är vi inte riktigt överens.

/Emelie

Andra bloggar om: film, filmtips, The Prestige

Återkomsten, Central do Brazil och några storfilmer

2007-08-01T04:12:00.001-07:00

Återkomsten är en mäktig film. En far som varit borta i kriget (vilket vet jag inte, Tjejtjenien kanske?)kommer tillbaka och hämtar sina två söner och tar med dem på en road trip som inte blir vad de tror. Filmen är mörk, suggestiv och oroväckande och är definitivt bland de bästa filmer vi har visat de senaste åren.

Brokeback Mountain behöver knappast någon presentation. Filmen är en av de finaste kärlekshistorierna som jag har sett på länge. Även The Departed och The Prestige klarar sig nog utan närmare presentation, båda har gått på de stora biograferna under året, även om jag inte har sett någon av dem. Eftersom jag och en av fyriskollegorna i vintras ägnade en eftermiddag åt The Departeds Hong Kong-förlaga skulle det ju kunna vara kul.

Min främsta plan för veckan som kommer är dock Central do Brazil, den har jag velat se sedan den kom för flera år sedan men aldrig kommit mig för. Det ska bli fint.

/Emelie

Andra bloggar om: film, filmtips, Återkomsten, Brokeback Mountain, The Departed, The Prestige, Central do Brazil

Tecknarens Kontrakt

2007-07-29T14:15:00.001-07:00

Det var i smått förvirrat tillstånd som jag och mitt sällskap klev ut från Fyrisbiografen ikväll. Vad hände egentligen? Vem planerade alltihop? Var det någon som tjänade något på något och i sådana fall vad? Sist men inte minst, vem var egentligen mannen utklädd till staty?

Det handlar såklart om Tecknarens kontrakt, Peter Greenaways genombrottsfilm från 1982. Filmen utspelar sig i 1600-talets England och i bakgrunden anar man de politiska konflikterna mellan protestanter och katoliker och Englands relation till såväl Skottland och Irland. En konstnär anställs av en kvinna för att i makens frånvaro göra ett antal bilder av hans älskade park. Bilderna ska ges till mannen som en slags försoningsgåva. Konstnären accepterar till en början motvilligt och med höga krav på betalning i form av tillgång till kvinnan själv närhelst han behagar. Så småningom blir det dock alltmer oklart vem det egentligen är som håller i trådarna.

Det är en film full av intriger, maktspel och fula tricks där man aldrig riktigt förstår vem som håller vem om ryggen. Den innehåller också en uppfriskande dos kvinnlig sexualitet som befinner sig innan såväl den viktorianska erans moraliserande som dagens översexualiserade filmvärld. Vi får se lagom mycket helt enkelt. Slutligen är det intressant att se hur den makthavande mansrollen på 1600-talet upprätthålls i fladdrande peruker, utsvängda rockar och högklackade skor. Allt medan det viftas med käppar och svängs med hattar med stora plymer. Det är viktig påminnelse om att såväl mannen som makten har sett olika ut genom tiderna och därför självklart kan förändras igen.

/Emelie

Andra bloggar om: Tecknarens Kontrakt, Peter Greenaway, film, filmtips, mansroll, Fyrisbiografen

Breven från Otar

2007-07-27T03:04:00.000-07:00

För två år sedan blev vi förvånade på Fyrisbiografen. Det var i juli och första helgen vi hade öppet och helt plötsligt var det nästan fullt på ettan. Mitt i sommaren! Anledningen var såklart Breven från Otar, som gick kvar hos oss i hela trettiotvå veckor. Filmen är en utsökt historia om tre kvinnor i Georgien vilkas liv till mångt och mycket snurrar kring den frånvarande Otar som rest till Paris för att arbeta. Filmen har fler vändningar än man kan tro och är samtidigt en fin skildring av de tre kvinnornas vardagsliv. Såg ni den inte då, gå och se den nu!

/Emelie

Andra bloggar om: film, filmtips, Breven från Otar, filmfrossa, Fyrisbiografen

En biograf för alla

2007-07-25T00:20:00.000-07:00

När Astoria slutligen gick i konkurs härom veckan var det som om något kom upp till ytan. Vi har vetat länge att möjligheten att se så kallad smal film eller kulturfilm eller kvalitetsfilm eller vad man nu vill kalla det minskar. Idag säger Mattias Nohrborg i DN att SF borde ta ett ansvar för de orter där de nu har monopol och att SFI måste agera. Utan Triangelfilm är Sverige en kvalitetsdistributör fattigare och SF har en starkare ställning än någonsin.

På en liten oberoende biograf som Fyris innebär det här en ständig kamp. En kamp för att få en och annan lite större film som kan dra in lite pengar så att vi kan fortsätta visa de riktigt smala filmerna och en kamp för att överleva när publiken inte riktigt är så stor som vi skulle behöva att den var.

Mattias Nohrberg hävdar att det handlar om demokrati och jag håller med. Han åberopar yttrandefriheten och problemet med att bara en liten och insatt publik ser den film som inte visas på de stora biograferna. Jag anser att det i högsta grad är en fråga som handlar om klass. Fyrisbiografens stora utmaning den närmaste tiden är att skaffa oss en publik som speglar hela Uppsala och inte bara innerstaden och universitetsvärlden. Fyrisbiografen kan inte bara kämpa för sin överlevnad för att den alltid har funnits utan måste hitta nya sätt att finnas till för hela Uppsalas befolkning.

/Emelie

Andra bloggar om: film, filmpolitik, Fyrisbiografen, Mattias Nohrberg, Uppsala

Välkomna tillbaka!

2007-07-20T01:11:00.001-07:00

I sista stund och tyvärr med en och annan affisch och flyer redan ute upptäckte vi att datumen för de två första veckorna har blivit lite fel. Den första veckan tar såklart slut på torsdagen den 26 juli och den andra börjar således den 27 juli på fredagen. Likaså saknas det information på några affischer om att nattbion är på fredagar och lördagar.

Först ut ikväll är riktiga klassiker. Jag befinner mig tyvärr utanför stan och kommer att få ett sjå i slutet av veckan. Dr Strangelove har jag faktiskt inte sett och Diktatorn var det väldigt länge sen jag såg och det var inte på bio. Trasdockan däremot lämnar jag till alla som är modigare än jag, särskilt i nattbiomörkret. Easy Rider borde få en andra chans, men tyvärr hinner jag inte tillbaka. Om Taxi Driver vet jag faktiskt inte vad jag ska säga, bara trailern i sig är så förbaskat snygg och filmen förtjänar alla gånger ett biobesök!

Med det sagt hoppas jag att allt går bra och jag hälsar alla som tröttnat på filmtorkan i Uppsala den senaste tiden varmt välkomna tillbaka till Fyrisbiografen!

/Emelie

Andra bloggar om: filmtips, film, filmfrossa, nattbio, Fyrisbiografen

filmfrossarpriser

2007-07-11T03:40:00.000-07:00

Medan resten av Uppsala har gått in i sommardvalan och sommarstängt är den vanligaste skylten på Fyrisbiografens sida om ån, jobbar vi febrilt med att förbereda filmfrossarfesten. De stora affischerna är uppsatta och allt annat har kommit från tryckeriet och ligger utspritt i foajén i väntan på uppsättning.

I väntan på nästa fredag kan jag presentera två filmfrossarkort. Det lilla gäller för fyra filmer och kommer att kosta 240 kronor och det stora gäller för tio filmer och kommer att kosta 500 kronor. Kom ihåg att ta med kontanter!

Slutligen kommer också de aktuella programtiderna, så nu hoppas jag att vi ses där!

/Emelie

planering planering

2007-06-29T01:56:00.000-07:00

Planeringen för filmfrossan pågår för fullt och snart dyker det upp affischer på stan! Jag vill dock lägga in en brasklapp om att visningstiderna i förra inlägget är ungefärliga. Det kan såklart variera lite beroende på filmernas längd. Men när vi har de exakta tiderna så kommer de att finnas på Fyrisbiografens hemsida. Där kommer det också att dyka upp information om eventuella specialerbjudanden för Filmfrossan.

Tycker du att det låter intressant men har frågor? Maila gärna oss på fyrisbiografen@gmail.com eller ställ en fråga i kommentarfältet.

/Emelie

Andra bloggar om: film, filmtips, filmfrosssa, sommar i Uppsala, filmklassiker

Program för filmfrossa

2007-06-18T04:23:00.000-07:00

Första sommarlovsdagen för Fyrisbiografen innebär den här gången även ett i stort sett klart program för filmfrossan 20/7-17/8. Det är en fin blandning av fyrisklassiker och lite nyare filmer. Fem nya filmer varje vecka! Som ni ser är det också lite andra visningstider än vad Fyrisbiografen vanligen har. Allt för sommarkvällarnas skull. Välkomna!

/Emelie

20/7-27/7
Fyris 1:
19.00 Dr Strangelove
21.00 Taxi Driver
23.00 Easy Rider (fredag & lördag)

Fyris 2:
19.00 Diktatorn
21.00 Trasdockan
23.00 Trasdockan (fredag & lördag)

28/7-2/8
Fyris 1:
19.00 Breven från Otar
21.00 Att Återvända
23.00 Flying Daggers (fredag & lördag)

Fyris 2:
19.00 Beijing Bicycle
21.00 Tecknarens Kontrakt
23.00 Tecknarens Kontrakt (fredag & lördag)

3/8-9/8
Fyris 1:
19.00 Brokeback Mountain
21.00 The Departed
23.00 Prestige (fredag & lördag)

Fyris 2:
19.00 Återkomsten
21.00 Central do Brazil
23.00 Återkomsten (fredag & lördag)

10/8-16/8
Fyris 1:
19.00 La vie en rose
21.00 I andras ögon
23.00 Some kind of monster (fredag & lördag)

Fyris 2:
19.00 Att vara och att ha
21.00 De Sju Samurajerna

Andra bloggar om: filmfrossa, filmklassiker, Fyrisbiografen, nattbio,film

Maktens rus

2007-06-11T10:36:00.000-07:00

Hade jag varit i Uppsala nu så hade jag trotsat värmen och gått och sett Chabrols Makten rus med Isabelle Huppert. Det är svalt och skönt i salongerna, Isabelle Huppert är alltid bra och kvällen är fortfarande ljus och varm när man kliver ut därifrån.

/Emelie

Andra bloggar om: Maktens rus, Chabrol, Isabelle Huppert, Uppsala om sommaren

Sommar på Fyrisbiografen

2007-05-28T10:27:00.000-07:00

Den 18 juni stänger Fyrisbiografen för sommaren. Men bara för att under ett par veckor ladda inför filmfrossarveckorna som vi kör igång med när vi öppnar igen! Mellan den 20 juli och den 16 augusti kommer vi att visa filmer utifrån åtminstone fyra olika teman, både gamla och nya klassiker. Så boka in sommarkvällarna i stan redan nu!

/Emelie

Andra bloggar om: filmfrossa, filmtips, semestertips, film

4:30 - ensamhet och tystnad

2007-05-27T13:14:00.000-07:00

4:30 är en sorgesam film. En pojkes ensamhet när mamma är långt bort och arbetar och den enda som finns i närheten är en deprimerad man som talar ett annat språk. Om och om igen under filmens långa vackra och tysta sekvenser tänker jag att även om barn klarar av mer än man tror så är de ändå barn som behöver vuxna som tar ansvar.

4:30 varje natt ringer pojkens väckarklocka och han smyger sig in och spionerar på den främmande mannen. Han knycker mannens ätpinnar och fotograferar honom i mörkret. Allt under stilla tystnad.

4:30 gör mig ledsen. Den ensamma tillvaron för såväl pojken som mannen står i brutal kontrast till det vackra fotot och det gröna milda ljuset i lägenheten där det mesta av filmen utspelar sig. Mot bakgrunden av vardagsrutiner blir de försiktiga gester som pojken och mannen visar varandra obarmhärtigt tydliga. När någon annan bekräftar att vi finns om än aldrig så lite, då är vi i alla fall inte helt ensamma.

/Emelie

Andra bloggar om: 4:30, ensamhet, film, filmtips

4:30

2007-05-25T05:29:00.000-07:00

Filmen med den vackra gröna affischen har premiär idag! 4:30 kommer från Singapore och handlar om en liten pojke och en man i trettioårsåldern och deras gemensamma ensamhet. Jag misstänker att den kan vara ett behagligt avbrott från den annars rådande Europa gör upp med sitt förlutna-trenden. Inget ont om The Queen eller De andras liv, jag gillar båda starkt, men ibland är det skönt att få kliva utanför det redan kända och resa i tanken.

/Emelie

Andra bloggar om: 4:30, film, filmtips

årsmötet

2007-05-24T05:40:00.001-07:00

Som tidigare utannonserats hade vi årsmöte med Fyrisbiografens Vänner i söndags. För alla som är intresserade finns föregående års verksamhetsberättelse och bokslut samt verksamhetsplanen för kommande år tillgängliga på Fyrisbiografen. Protokollet från mötet kommer att skickas ut till samtliga medlemmar i föreningen.

/Emelie

The Queen

2007-05-18T10:33:00.000-07:00

The Queen har kommit till Fyrisbiografen. Filmen utspelar sig under de hektiska dagarna efter prinsessan Dianas död och handlar om drottningens reaktion och handlande. Den ger en inblick, om den är sann eller falsk får stå obesvarat, i en värld som jag något motvilligt måste erkänna att jag är otroligt fascinerad av. Helen Mirren är fantastisk som drottning Elisabeth, och vare sig man gillar filmen eller inte så är det omöjligt att förneka den pondus som hon utstrålar. Jag gillar hur som helst filmen, kanske just eftersom jag får skaka lite försiktigt på huvudet åt kungafamiljens aningen overkligt avskärmade och stereotypa liv på Balmoral.

/Emelie

Andra bloggar om: The Queen, filmtips, film

Årsmöte

2007-05-14T08:44:00.000-07:00

På söndag är det dags för Fyrisbiografens Vänners årsmöte. 13.00 är alla medlemmar välkomna, är du inte medlem än, kan du bli det då. Efter mötet fikar vi och diskuterar alla möjliga vilda idéer. Anmälan senast på fredag, så vet vi hur mycket fika som behövs. Välkomna!

/Emelie

Andra bloggar om: fyrisbiografen, vänföring

tillfälligt avbrott

2007-05-07T12:31:00.000-07:00

Solen och våren kan inte hindra mig från att se film. Det kan däremot uppsatsinlämningen om två veckor. Därför överlämnar jag det till er själva att festa loss bland det fina filmutbudet. Om ni har tur fångar någon annan fyrismedarbetare upp tråden här för en stund, annars får ni helt enkelt hålla er till tåls. Jag kommer tillbaka.

/Emelie

Andra bloggar om: film, filmtips, paus

Goya, Om morgondagen och Herr Lazarescu

2007-05-03T08:27:00.000-07:00

Jag såg Goya i alla fall. Mycket färg och fart men märkligt lite substans ändå. Och som alltid just nu längtar jag efter kammarspelsartad film där bifigurer och rekvisita inte är så viktig. Tidlösa konflikter mellan människor. Ja ungefär så. Men i väntan på en sådan får jag väl ta mig samman och pallra mig iväg och se Om morgondagen vet man aldrig.

På fredag är det ny premiär också, Herr Lazarescus död. Jag vet ingenting alls men tilltalas av affishen som på något märkligt sätt får mig att tänka på Elisabeth Olsson Wallins Ecce Homo-utställning. Och det i sig är anledning nog.

/Emelie

Andra bloggar om: Goyas Ghosts, Om morgondagen vet man aldrig, Herr Lazarescus död, film, filmtips

Stängt på Valborgsmässoafton

2007-04-27T01:28:00.000-07:00

För alla er som fasar för fyra dagars långhelg och valborgshysteri kan jag meddela att Fyrisbiografen har öppet som vanligt alla dagar utom själva valborgsmässoafton.

/Emelie

Andra bloggar om: film, valborg

Sol och vår och film

2007-04-25T05:38:00.000-07:00

Nu börjar sommarhalvåret på Fyrisbiografen, vilket märks allra mest på att matinén försvinner. Film finns det dock fortfarande gott om och på fredag kommer den svenska dokumentären Om morgondagen vet man aldrig (Tomorrow knever knows) till Fyris. En påminnelse om de delar av Sverige vi inte ser när vi äter glass i vårsolen.

Äntligen så går ju också Ghoya's Ghosts på Fyrisbiografen. Den skulle ha haft premiär för flera veckor sedan, men filmen råkade ut för alla missöden som går på sin resa mot Uppsala och vi fick vänta ett tag. Nu är den i alla fall här och jag ska se den så snart som möjligt.

/Emelie

Andra bloggar om: film, filmtips, Om morgondagen vet man aldrig, Ghoya's Ghosts

Allt om min pappa

2007-04-24T00:09:00.000-07:00

Finns det några lyckliga familjer? I Allt om min pappa befinner sig sådana miltals bort, eller åtminstone på våningen under. Elvaårige Tommi bor med sin storasyster och sin pappa. Pappan kämpar med såväl att hålla familjen igång som sitt eget humör. Tommi kämpar med simning som hellre borde vara fotboll och klasskompisar som inte alltid vill hans bästa.

Så här dagen efter filmen funderar jag fortfarande på vad den handlar om. Är det en socialrealistik film om hur barn hamnar i kläm när vuxnas vardag inte fungerar? Är det en slags uppväxtskildring om en ung pojkes vardag i Rom? Handlar det om pappan som försöker hålla ihop sin familj eller om mamman som bara inte orkar och försöker hitta ett annat liv?

Filmen är bra och jag grät en skvätt. Jag tänker dock att om det vore en svensk film skulle kanske mamman gråta och pappan gorma lite mindre. Möjligen är det här progressiva föräldraroller i Italien, men jag tycker att det blir lite tröttsamt. Men det är definitivt en sevärd film där allt inte blir serverat på silverfat, vilket tvingar en att tänka till!

Till sist ett ord om titeln. Att den italienska titeln "Anche libero va bene" vilket jag förstår som ungefär "Frihet går också bra" (om någon vet exakt så tala gärna om det) har förvandlats till "Allt om min pappa" är en medveten hyllning till Amodóvar från Triangelfilms sida. Det är kul tycker jag.

/Emelie

Andra bloggar om: Allt om min pappa, Anche libero va bene, film, filmtips

Fiendeland

2007-04-16T00:43:00.000-07:00

Medmänsklighet. Kärlek. Fiendeland tar mig så långt från cyniskt underhållningsvåld som det bara går. Det är storslaget och pampigt, men så är också solidaritet och gemenskap och viljan att se bortom fastslagna kategorier det mest storslagna och pampiga jag vet.

Fiendeland bygger på en historia som jag tror att många har hört. Under julen 1914 läggs vapnen plötsligt ner längs med skyttegravarna i Frankrike. Språkbarriärer övervinns och tillsammans firar man gudstjänst. Soldaterna från Tyskland byter varor med dem från Frankrike och Skottland.

Men vad händer sedan? Hur är det möjligt att skjuta på en fiende som man spelat fotboll med dagen innan? Hur för man ett krig om man inte vet att de på andra sidan linjen är ondskan själv, fienden, fundamentalt annorlunda än en själv?

I filmen så kommer såklart också straffet. Den som tydligast såg människan och som allra mest ville ha fred blir skickad hem. Alla förflyttas. Men att krig är brutalt och att människor är förblindade av fördomar om varandra, det vet vi redan. Därför minns jag istället tillfället av medmänsklighet och kärlek och jag vet att det är i det som hoppet finns.

/Emelie

Andra bloggar om: Fiendeland, Joyeux Noël, film

Fiendeland

2007-04-14T10:33:00.000-07:00

Är du precis som jag mest allergisk den här tiden? Sådär så att solen och gräsmattor definitivt inte lockar? Tycker du också som jag att julen gör sig bäst på lite avstånd? Då kan man kombinera pollenfri biosalong med en dröm om vinter och ögon som inte kliar och se Fiendeland på Fyrisbiografen. Om du dessutom håller med mig om att världen vore bättre utan krig och våld, då kan det här vara något. Jag tänkte se den imorgon kväll, söndag. Ses vi där?

/Emelie

Läs mer om Fiendeland, Joyeux noel, ickevåld

Princess

2007-04-09T14:03:00.000-07:00

Efter att ha sett Princess har jag tre frågor i huvudet. Löser våld någonsin problem? Varför blir jag mer upprörd av hämdaktion på film när det handlar om Danmark än när jag ser på Kill Bill? Kan man lösa strukturella problem med individuell hämnd?

Vi börjar från början: Nej. Jag har en grundläggande pacifistisk hållning. Jag tycker inte att våld är bra. Det blir inte bättre underhållning för att det är animerat. Jag är helt enkelt inte road av att titta på våld.

Då kommer dock invändningen, men hallå, hur provocerad blev jag av exempelvis Kill Bill? Inte särskilt. Och att det kanske finns en större humor där är inget argument, underhållningsvåld som underhållningsvåld. Jag har väl helt enkelt en förutfattad mening om att dansk film ska ha en bättre inställning, det vill säga mer som min, än amerikansk film.

Slutligen, kan man lösa strukturella problem med individuell hämnd? Nej såklart inte. Och jag undrar lite, om man nu väljer att göra en film om den onda porrindustrin, varför sätter man en aningen demoraliserad präst i hjälterollen? Om det nu inte istället är en film om kyrkans dubbelmoral och hur alla förlorar?

I en scen inväntar vår hjälte prästen tecken från gud för att börja slåss mot skurkarna, och finner det i form av ett kors runt halsen på en av dem. Vem är då god och vem är ond? Vems tro rättfärdigar våld och vems gör det inte?

/Emelie

Andra bloggar om: Princess, film

Glad biopåsk!

2007-04-05T00:54:00.000-07:00

Fyrisbiografen har stängt på lördag, Påskafton, annars är det öppet hela helgen! På långfredagen tror jag minsann att det är matiné också. Välkomna!

/Emelie

Den nya världen

2007-03-31T01:00:00.000-07:00

Vackra scener med mjölkhav och tid som stannar och ljud som tystnar. Mystiska karaktärer vars historia jag så gärna vill veta mer om. Ett överjordiskt vackert Sicilien, men med en fattigdom som ligger som en hinna över all skönhet.

Mitt i allt detta ger sig en man iväg till Amerika tillsammans med sina två söner och sin mor. I hamnen dyker det upp en engelsk kvinna som glider in i deras sällskap utan att de förstår varför. Hon säger inte så mycket, bara är där i närheten av dem och är hänförande vacker.

En stor del av filmen utspelar sig vid ankomsten till Amerika och vid alla de test som emigranterna behöver göra för att komma in. Bara de med tillräcklig intellektuell kapacitet släpps igenom. Ensamma kvinnor kommer bara in om de har en man som bevisligen tänker gifta sig med dem.

Jag hade höga förväntningar efter att ha sett trailern och läst recensionen i DN. De kom tyvärr lite på skam, för mitt i allt det vackra och symboliska och tysta saknades det kött och blod. De mystiska karaktärerna blev för mystiska. Jag gick därifrån och ville veta mer.

/Emelie

Andra bloggar om: Den nya världen, Nuovomundo, film

12.08 öster om Bukarest

2007-03-28T01:54:00.000-07:00

Det är så härligt att se film som varken är obehaglig och läskig eller sliskig och sentimental. Som är, ja vad kan man egentligen säga att 12.08 öster om Bukarest är? I centrum är en tv-show där det ska redas ut huruvida den lilla staden hade någon revolution innan Ceauceuscu avgick. I studion finns förutom den inte helt proffessionelle programledaren även en rätt så nersupen lärare och en äldre man som själv så småningom undrar varför han egentligen är inbjuden.

Filmen inbjuder knappast till gapskratt, men till ett kontinuerligt skrockande, för visst är det roligt i all sin absurditet! I filmen frågar sig ett antal personer varför det över huvud taget är intressant att diskutera en sexton år gammal revolution? Som film i Sverige blir det skruvat kul just för att det är en rätt händelselös film om en revolution i en småstad som kanske inte ens ägde rum.

För övrigt är det onsdagsmatiné klockan tre idag, med Babel och Efter Bröllopet på programmet. Kakor finns det också!

/Emelie

Andra bloggar om: film, 12.08 öster om Bukarest

svåra filmval

2007-03-23T03:32:00.000-07:00

Ojoj, Babel till Fyrisbiografen. Jag som inte har sett den borde såklart bli glad, och det blir jag också. Bara lite stressad över vad jag ska hinna se i helgen, jag hade siktat in mig på 12.08 öster om Bukarest. Att de går samtidigt gör det ju inte lättare.

/Emelie

Jakten på lycka - at last!

2007-03-22T01:28:00.000-07:00

Sen i lördags eftermiddag har jag funderat på vad jag ska skriva om Jakten på lycka som inte är enbart en kritik av the American Dream och individalismen? För Jakten på lycka är på alla sätt en hyllning till dessa två. Fadern och sonen, utan bostad, arbete och pengar som satsar allt på ett kort, arbetar hårt och vinner allt. Hur fånigt kan det bli tänker jag? Eller snarare, hur mycket kan jag förminska den här filmen egentligen? För hur mycket jag än skrubbar beståndsdelarna mot varandra för att försöka se igenom, bortom, så kvarstår faktum att jag satt där och grät! Filmen är ju bra för sjutton, och har en intressant pappa-roll för att vara Hollywood. Han är en urban Alfonspappa som predikar självständighet och kämpaglöd för grabben som vill bli basketproffs. Och även om "based on a true story"-konceptet kan bli lite väl mycket och även om jag vill ha samhällsstrukturer som gör att barn aldrig behöver stå och vänta i kön utanför ett härbärge och därför har lite svårt med glorifieringen av att klara sig själv i alla lägen, så tycker jag ändå att ni ska gå och se den här filmen. Will Smith är bra, ungen är bra, livet är hårt, man gråter en skvätt.

/Emelie

andra bloggar om film, Jakten på lycka, The Pursuit of Happyness, Will Smith

2007-03-17T03:11:00.000-07:00

Dagen artar sig för matiné mer och mer allt eftersom solen försvinner. Ska jag kanske slå till på Jakten på lycka?

Nu kan man läsa om Fyrisbiografens Vänner på hemsidan. Gör det! Vad som kanske också borde stå någonstans är att det faktiskt finns en mailadress, fyrisbiografen@gmail.com, som man kan använda om man vill komma i kontakt med någon av oss på biografen/ i föreningen.

/Emelie

andra bloggar om film

Onsdagsmatiné

2007-03-14T04:36:00.000-07:00

Jag hade häromdagen ett samtal om Red Road med min vän och fyriskollega Linnea. Medan jag blev så illa berörd, såg hon den mer som en positiv film om försoning. Om hur mänskliga relationer suddar ut offer-förövarerelationen. Det tycker jag är intressant. Och det är ju sant att världen sällan är sådär svartvit som man tycker i första ögonblicket, och jag tycker det händer något med filmen när man ställer våra uppfattnigar mot varandra. Passa på att gå och se den ikväll eller imorgon, det är tveksamt om den kommer att vara kvar sen.

För övrigt, slink in på onsdagsmatiné idag klockan tre och se De andras liv eller Efter bröllopet!

/Emelie

Andra bloggar om film

Red Road

2007-03-10T13:59:00.000-08:00

Jag minns att vi såg Idioterna på bio någon gång under min gymnasietid. Jag minns obehagskänslan, att jag satt ihopkrupen i en fåtölj i en biosalong, och att vi inte riktigt orkade prata med varandra efteråt. Jag har också alltför tydliga minnen av att försöka se på Breaking the Waves på tv, men ständigt bytande kanal. Efter att ha sett Dancer in the Dark var jag tyst en lång bussresa hem.

Andrea Arnolds Red Road är första delen av tre i det dansk-skottska projektet "The Advanced Party", där alla filmer kommer att ha samma karaktärer men olika historier. Kopplingen till Lars von Trier är tydlig. Samma obehag, samma omöjlighet att värja sig. Den tränger sig på, kommer för nära. Det är samma självdestruktiva kvinna som i von Triers triologi, och det är samma offrande av sin egen kropp för att kunna åstadkomma nåt.

Just det här med kroppen, att kvinnokroppen även för kvinnan själv fungerar som ett medel för att åstadkomma något annat är, får det att vända sig i mig. Kroppen är här inte värd någonting, den kan offras för att få det önskvärda resultatet. När mannen hämnas våldför han sig på objektet. När kvinnan hämnas våldför hon sig på sig själv. Det är så obehagligt att jag helst vill rusa ut ur salongen och sätta proppar i öronen och bindel för ögonen, jag vill inte se, inte höra. Men så sitter jag kvar ändå och ser ett par märkvärdiga försoningar och funderar på om det finns någon utväg för kvinnorna. Det måste finnas ett bättre sätt.

/Emelie

Andra bloggar om Red Road, Andrea Arnold, Lars von Trier, film,

Jakten på lycka

2007-03-02T00:25:00.000-08:00

Jag ska åka bort i helgen och hade därför inte tänkt varken hinna se film eller skriva om den. Möjligtvis, tänkte jag, möjligtvis kanske jag ändå hinner kila upp till Fyris och se Red Road ikväll när jag har packat färdigt. Det var som en halv plan för fredagen. Men. Det finns ju alltid ett men, och mitt dök upp i form av en recension av Jakten på Lycka i DN idag.

Det har inte funnits en tanke tidigare på att jag ska ägna min kväll åt Will Smith och vad som kan anas vara sentimentalt och storslaget om the american dream. Men, och här kommer mitt men, jag blev nyfiken. Förbaskat nyfiken. Inte för att det fick särskilt hejdlösa lovord, utan kanske för inledningsfrasen, "Det här borde vara en lätt film att förstå sig på." Det fortsätter sen med frasen "Men den här glassiga storstudioproduktionen lyckas på något sätt berätta mer om fattigdom än många socialt medvetna berättelser." Ni ser, ett men även där.

Och om det nu är så att den här filmen har nåt att säga, så borde jag väl ändå ge den en chans? Så kanske ändå, att det här är planen för kvällen.

/Emelie

andra som skrivit om: film, Jakten på Lycka, Will Smith,

Oscar till De andras liv

2007-02-25T23:39:00.000-08:00

De andras liv fick en Oscar för bästa utländska film! Det är den värd. Se den!

/Emelie

Andra bloggar om De andras liv, Oscar, film

Jindabyne

2007-02-25T14:09:00.000-08:00

Jindabyne är en suggestiv och obehaglig film. Fyra män på fisketur hittar en död kvinna i en flod uppe i bergen, men stannar ytterliggare ett dygn och fiskar. Det får hela det lilla samhället att börja bubbla, men allra mest männens relationer till sina familjer och till varandra.

Jindabyne har många bihistorier, lösa trådar som får en att vilja veta mera. Alla karaktärerna slåss uppenbarligen med sitt förflutna och sin nutid men få förklaringar ges. Laura Linney är suverän, hon har känslorna utanpå i sitt gestaltande av hustrun som försöker göra makens skuld ogjord.

/Emelie

Nu finns vi i uppsala på bloggkartan.se

Andra bloggar om: film, Jindabyne

Filmer på väg

2007-02-19T12:09:00.000-08:00

På fredag kommer Jindabyne till Fyrisbiografen. Den gjorde en snabbvisit på en annan biograf i Uppsala i tidigare i vintras, men för mig och alla andra som inte hann med då finns nu ett nytt tillfälle.

Den 2 mars har Fyrisbiografen premiär på Will Smith-filmen Jakten på lycka. Amerikansk storfilm på Fyrisbiografen, ta tillfället i akt, för hur ofta händer det?

Så småningom kommer också 12:08 öster om Bukarest och som tidigare nämnt, Red Road. Läs om båda på Folkets Bio.

/Emelie

Andra bloggar om: film

Flickan i husvagnen

2007-02-18T13:27:00.000-08:00

Jag såg Flickan i husvagnen ikväll. Den visar upp del av Europa som vi sällan ser, där rinnande vatten och skolgång är långt ifrån självklarheter. Filmens reklamtexter talar om en flickas sökande efter sin identitet, men det är i mycket en förenkling och ett osynliggörande av maktstrukturerna som gör att myndigheterna kan ge tomma löften om allt från toaletter till hus. Människorna saknar möjligheterna till förändring, barnen släpps inte in i de vanliga skolorna eftersom de är resande. Jag tycker att det är en bra och sevärd film, även om jag är aningen skeptisk till dramadokumentärformatet. När man har sett den är det på alla sätt en bra idé att gå hem och fundera på hur vårt eget samhälle ser ut.

/Emelie