Brudtärnan

Jag är en fegis. Speciellt när det kommer till läskiga filmer. Det dröjde därför tills min lika rädda syster kom på besök innan jag såg Brudtärnan. Och visst var den läskig! På ett krypande psykologiskt sätt där man bara vet att något är fel, men inte riktigt förstår hur det ska sluta, och utan att det egentligen händer särskilt mycket. Historien är enkel, en man någonstans mellan tjugo och trettio träffar på sin systers bröllop Senta, som är brudtärna och de inleder något slags förhållande. Sen sätter krypandet igång och räcker ända till slutet! Det blir bara bättre av filmmusiken som på klassiskt manér bidrar till känslan av att något är fel.

Jag är glad att jag vågade se den och ännu mer glad över att jag hade någon att promenera hem med efteråt. För alla som är lika lättskrämda som jag så passar det nog fint att den går på matinén i helgen!

/Emelie