SOMMARUPPEHÅLL

Fyrisbiografen stänger nästa fredag 25/6 och öppnar åter 30/7.
Passa på att gå på bio! Denna vecka visar vi guldkorn från våra program med svensk kortfilm kl. 20.15. Entré 60 kronor för alla!

Miraklet i Lourdes

Vad passar bättre såhär i påsktider om inte en film om längtan efter mirakel? Miraklet i Lourdes, som hade preimiär på Fyrisbiografen i onsdags är en stillsam, aningen distanserad men samtidigt ömsint film om en grupp människor som av olika anledningar besöker pilgrimsorten Lourdes och hoppas på att just de ska få uppleva ett mirakel. Huvudpersonen Christine som är rullstolsbunden är med på resan mest för att bryta sin ensamhet. Hon verkar egentligen mer intresserad av en av männen som i stilig uniform hjälper de sjuka som besöker Lourdes än av religion och mirakel. Hennes omgivning skildras dock ingående och fastän filmen handlar om en lite annorlunda sällskapsresa med en ganska tragisk utgångspunkt finns det ändå något humoristiskt i dess skildring av gruppdynamik och mirakelturism. Som om Ruben Östlund eller Roy Andersson tagit sig an Sällskapsresan, beskriver filmrecensenten Hynek Pallas filmen i det här radioinslaget (Hynek och Clara Törnvall pratar om filmen ungefär 3o minuter in i programmet). Om ni före eller efter filmen blir mer nyfikna på fenomenet och vallfärdsorten Lourdes så tycker jag ni ska läsa FLM-redaktören Jonas Holmbergs text om filmen och ursprunget till myten.
/Maja

Missa inte "Teza"! Sista veckan för denna poetiska och visuellt vackra sannsaga om Etiopiens tragiska nutidshistoria. Visas 18.15 t.o.m. tisdag 30/3, sista visning onsdag kl. 15.oo.

Fish Tank

Det märks att Andrea Arnolds dras till tillvarons svarta sidor. Liksom "Red Road" (som visades på Fyris) är "Fish Tank" en mörk film.
Huvudpersonen är femtonåriga Mia. Hon är på väg in i vuxenvärlden, men sitter liksom fast i sin omgivning. Hon dricker och skiter i skolan och har ingen fast punkt i tillvaron - möjligtvis dansen som hon tränar ensam till sin mp3-spelare i en övergiven rivningslägenhet. Tioåriga lillasyster sprudlar av energi och röker med kompisen framför TV:n, mamma bara festar och beklagar sig för socialtanten. När så mammas nya kille verkar bry sig händer något. Men vad är det han vill egentligen? Mia kastas hit och dit, olyckan är hela tiden nära.
Tydligen fick skådespelarna inte veta vad som skulle hända deras rollfigurer vid nästa veckas inspelning – vi som betraktare anar en katastrof. Vi kan bara hoppas mot slutet av filmen att Mia trots allt är på väg mot någonting bra. Trots allt mörker anar vi ett litet, litet ljus.

Det vita bandet

Image via Wikipedia

Den guldpalmsvinnande filmen Det vita bandet, regisserad av Michael Haneke, hade Sverigepremiär i slutet av december men går fortfarande på Fyris och är väl värd att se!

Filmen utspelar sig runt ett par märkliga och våldsamma händelser som tar plats i en tysk by under tiden precis före första världskriget. Våldet vänds direkt eller indirekt mot några av de mest betydande personerna i byn men också mot de mest försvarslösa och ingen skyldig träder fram. Mysteriet tätnar och vi får följa utvecklingen i en by där de klassiska figurerna spelar sina roller; den härskande godsherren, den stränge prästen, den cyniska läkaren och den kanske naive men sanningsseende skolläraren. Men kanske är ändå barnen de viktigaste rollspelarna i Det vita bandet. Ledtrådarna blir alltmer uppenbara samtidigt som jag bygger upp en (för?)väntan på att något slags straff ska utmätas, enligt den stränga moral som genomsyrar byn. Regissören Haneke har slagit knut på liknande förväntningar förut och gör det igen. Det är en del av det som gör honom intressant. Med en oväntad förskjutning lyckas han om och om igen sätta fingret på något.

Filmens handling vecklas ut i en jämn takt, men lyckas fängsla i varje scen. Det svartvita fotot är vackert och utstuderat och ger på något vis tyngd åt de händelser som filmen skildrar. Genom hela filmen följer mig bylärarens inledande fråga; förklarar eller innehåller dessa händelser på något sätt fröet till tragedierna som skulle följa? Haneke ställer oss alltså frågor om Europas historia och antyder orsakssamband samtidigt som han bjuder in oss att reagera på filmens logik. Hans fokus på uppfostran och moral gör filmen aktuell också för oss.

Europa, uppfostran och barn är teman som genomsyrat Hanekes tidigare filmer men i Det vita bandet tycker jag att han lyckas förena dem på ett sätt som känns vettigare och kanske också mer tillgängligt än förr. Jag fascineras av Hanekes konsekvens och Det vita bandet sällar sig till hans andra filmer genom att röra om i huvudet på mig på ett sätt som få andra filmskapare lyckas med. Den innehåller faktiskt också en del nästintill förtjusande scener; Svenska Dagbladets recensent kallar filmen för Hanekes ömsintaste hittills. Se på Fyris!

/Maja

Lästips: Om synligt och osynligt våld i Det vita bandet i Expressen
Essä om Michael Haneke och hans filmer i Dagens nyheter