Séraphine

Filmen Séraphine tar sin början år 1914. Det första världskriget är hotande nära den lilla franska byn Senlis dit den tyske konstsamlaren Wilhelm Uhde anländer för att upptäcka att hans lokala hushållerska Séraphine i själva verket är en självlärd konstnär.

Séraphine lever ett slitsamt liv men är öppen för de små men fina saker som omger henne. Hon borstar ihop smulorna från bordet och sparar dem i förklädesfickan, hon klättrar i träd så att de tjocka starka benen skymtar under kjolarna och när hon tvättar lakan i floden går hon själv i och står i strömmen och sjunger för sig själv när Uhde vandrar förbi och får syn på henne. "Gå ut och prata med träden och växterna, det går över då, ledsamheten" säger Séraphine senare till den olycklige Uhde. Annars berättar hon inte mycket om hur hon tagit sig genom livet skurandes och tvättandes, ständigt hunsad av sina inskränkta arbetsgivare, eller om hur hon lärt sig måla.

Det är med ganska enkla medel som historien om Séraphine och Wilhelm Uhde berättas. Filmer som baseras på verkliga liv och inte minst konstnärers liv har sina speciella problem att brottas med men Seraphine lyckas bra här, utav flera små delar skapas en fängslande berättelse som undviker de värsta konstnärsklyschorna. Vi får följa hur Séraphine samlar sina ovanliga färgingredienser, skurar golv och städar just tillräckligt för att få tid och råd att ägna sig åt målandet.

I både Wilhelms och Séraphines liv anas stora svårigheter. Séraphine kom att sluta sitt liv på ett sinnessjukhus, Uhde är ständigt bedrövad och kriget sätter käppar i hjulen för dem båda. Men det är Séraphines målande och hennes bilder med sina speciella färger och kaskader av blommor som lyser starkast genom filmen, tillsammans med hennes nära relation till träden, fälten och blommorna. Jag gillar att det får vara så. Så se filmen om Séraphine för att fängslas av hennes konst och livsöde, men också för att bli påmind om skogen och fälten som ligger där lika gröna och tröstande som för nästan hundra år sedan.

Både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladets recensenter gillar filmen!

/Maja

Still Walking

I den japanske regissören Hirokazu Kore-edas senaste film får vi följa en familj – ett åldrande par samt deras vuxna och utflyttade barn med respektive familj – när de under ett dygn samlas på årsdagen av den äldste sonens tragiska bortgång. Sakta vecklas den större underliggande handlingen ut genom små insinuationer och antydningar. Kore-eda arbetar med de minsta tillgängliga medlen. Varje ord är precist – samtidigt undfallande och laddade – och för varje liten gest blottas konflikterna ytterligare. Där framträder den stora gemensamma sorgen, den som visserligen för familjemedlemmarna samman, men som också gör att de hela tiden ryggar för varandra. Där skymtar alla de små hemligheter som vill brista men som inte får. Där hopar sig de många motsatta lojaliteter, skyldigheter och förväntningar som sliter i deras begränsade handlingskraft.

Filmen radar upp samtal på samtal, om det viktiga och det tillsynes oväsentliga, med diskussioner som avbryts, sviks eller försvinner ut i uppgivna suckar eller avledande skämt. De talar nära varandra, inträngda alldeles inpå varandras kroppar inom husets nästan klaustrofobiska arkitektur, i små rum, i trappor, i badkar, men hur nära de än kommer fysiskt står det outsagda hela tiden som en barriär mellan dem.

Men som ett mjukt täcke över detta allvar ligger hela tiden en avspänd värme och en humor som skimrar i sin enkelhet och elegans.

För detta är i grunden inte någon pessimistisk film. Måhända en vemodig vidräkning med bristen på kommunikation och ömsesidig förståelse, med svårigheterna och oviljan att nå fram till varandra när det verkligen gäller, men det är ändå bilden av en ovillkorad gemenskap som ger det störtsta genomslaget, familjen som en garanterad trygghet att landa i trots all missriktad antipati och språkförbistring.

Johan