Är Bergman verkligen Bergman?

Jag såg Trollflöjten tillsammans med Sebastian igår och hänfördes liksom han av musiken, Drottningholmteaterns charm och sagan som har allt en saga ska ha. Men sedan kunde jag inte låta bli att fundera. Trollflöjten har en känslostyrd och ond kvinna, en god och vis man, en ung och företagsam hjälte med gott hjärta, en tämligen handlingsförlamad hjältinna och en ond och slug svart tjänare som ovanpå allt annat är svartmålad. Alla ingredienser som skulle få mig att gå alldeles totalt i taket om det vore en ny film. De enda som är vettiga är Papageno och Papagena, som ju är Trollflöjtens komiska figurer.

På vägen hem i regnet funderade jag på om det går att överse med allt det här eftersom det är Mozart och 1700-tal och musiken är ljuvlig? Efter lite om och men så säger jag ja. Det går. Jag är beredd att ta Mozart för vad han är och istället skratta med Papageno och för en stund tro på den eviga kärleken mellan de två kärleksparen och blunda lite för den annars hisnande heteronormativiteten.

Väl så. Jag blev nöjd, åtminstone för en stund. Problemet är bara att även om Mozart är Mozart så vet jag ju att opera kan göras på så många spännande vis! Som den vackra och medryckande Carmen från Khayelitsha som vi visade härom året. Där jag verkligen övertygades om att opera i filmformat fungerar och att det går att göra det utan att det blir, ja bara en saga.

I slutänden är det så att även om Bergman är Bergman nästan lika mycket som Mozart är Mozart så är jag lite besviken. Besviken på Bergman. Det blir lite för mycket gammaldags teateruppsättning över det hela och det känns lite daterat. Jag tycker nog att Trollflöjten i Bergmans version är bättre som tidsdokument och som en bit i Bergmanhelhetspusslet än som film. Men det vågar jag nästan inte säga.

/Emelie

Andra bloggar om: Bergman, Mozart, heternormativitet, film, filmtips