Image via Wikipedia
Filmen utspelar sig runt ett par märkliga och våldsamma händelser som tar plats i en tysk by under tiden precis före första världskriget. Våldet vänds direkt eller indirekt mot några av de mest betydande personerna i byn men också mot de mest försvarslösa och ingen skyldig träder fram. Mysteriet tätnar och vi får följa utvecklingen i en by där de klassiska figurerna spelar sina roller; den härskande godsherren, den stränge prästen, den cyniska läkaren och den kanske naive men sanningsseende skolläraren. Men kanske är ändå barnen de viktigaste rollspelarna i Det vita bandet. Ledtrådarna blir alltmer uppenbara samtidigt som jag bygger upp en (för?)väntan på att något slags straff ska utmätas, enligt den stränga moral som genomsyrar byn. Regissören Haneke har slagit knut på liknande förväntningar förut och gör det igen. Det är en del av det som gör honom intressant. Med en oväntad förskjutning lyckas han om och om igen sätta fingret på något.
Filmens handling vecklas ut i en jämn takt, men lyckas fängsla i varje scen. Det svartvita fotot är vackert och utstuderat och ger på något vis tyngd åt de händelser som filmen skildrar. Genom hela filmen följer mig bylärarens inledande fråga; förklarar eller innehåller dessa händelser på något sätt fröet till tragedierna som skulle följa? Haneke ställer oss alltså frågor om Europas historia och antyder orsakssamband samtidigt som han bjuder in oss att reagera på filmens logik. Hans fokus på uppfostran och moral gör filmen aktuell också för oss.
Europa, uppfostran och barn är teman som genomsyrat Hanekes tidigare filmer men i Det vita bandet tycker jag att han lyckas förena dem på ett sätt som känns vettigare och kanske också mer tillgängligt än förr. Jag fascineras av Hanekes konsekvens och Det vita bandet sällar sig till hans andra filmer genom att röra om i huvudet på mig på ett sätt som få andra filmskapare lyckas med. Den innehåller faktiskt också en del nästintill förtjusande scener; Svenska Dagbladets recensent kallar filmen för Hanekes ömsintaste hittills. Se på Fyris!
/Maja
Lästips: Om synligt och osynligt våld i Det vita bandet i Expressen
Essä om Michael Haneke och hans filmer i Dagens nyheter
2 comments:
En mycket stark och gripande film!
Trots det makliga tempot, svartvita fotot och en berättarröst om känns sövande är filmen spännande. Tyvärr inträffar det i nästan varje scen en händelse eller en replikväxling som sedan inte får någon förklaring eller har bäring på resten av historien - en historia som dessutom saknar slut. Det känns som man blir ordenligt lurat på konfekten när sluttexten rullar upp.
Post a Comment