Brighton Rock

http://static.guim.co.uk/sys-images/Guardian/Pix/pictures/2011/1/26/1296056355186/Brighton-Rock-007.jpg

Helena Lindblads recension ur DN:

”Är du rädd?” ”Nej, inte när jag är med dig”. Rose, en snäll teserveringsservitris som inte sett mycket av världen, borde vara rädd. Hon balanserar på kanten av Dovers vita klippor som stupar rätt ner i havet. En psykotisk, mordisk, religiös grubblare är det enda som finns emellan henne och ett fall rakt ner i de oljiga vågorna. Han heter Pinkie Brown, Graham Greenes mest obehagliga huvudperson, och det är viktigt att komma ihåg att namnet är det enda som är barnsligt med ynglingen som är lika snabb med kniven som en orm och tittar på världen med döda ögon.

Rowan Joffe, (jo, son till Roland Joffe som gjorde ”Dödens fält” och ”The Mission”) har varit noga med att säga att hans ”Brighton rock” inte är en nyinspelning av John Boultings gamla klassiker med Richard Attenborough i huvudrollen, snarare en nyläsning av boken som kretsar kring uppgörelser i den undre världen i Brighton.
Annons:

Och visst är filmen nyskapande på flera sätt. Bland annat, och vilket kanske är det mest lyckade draget, har Joffe bytt tidsepok från fyrtiotal till sextiotal och landar mitt i de våldsamma uppgörelserna mellan rockers och mods 1964. Om inte annat är det stilmässigt väldigt tjusigt med kontingenterna av parkasklädda mods som drar runt på vespor runt den brittiska kuststaden.

Det är svårt att slita ögonen från Sam Riley (känd som Ian Curtis i Anton Corbijns Joy Division-film ”Control”) i rollen som den tonårige gangster som drabbas av hybris och vill ta över verksamheten från sina chefer. Hans rovdjursblick och iskyla genomsyrar både historien och känslan av filmen som är konsekvent mörk, cynisk och på ett sätt djupt deprimerande. Tyngden uppvägs av det pregnanta, livfulla skådespeleriet. Andy Serkis (Gollum i ”Sagan om ringen”) står för filmens enda comic relief med sin gestaltning av den elegante gangsterbossen mr Colliani med kritstrecksrandig kostym och vassa skor. Helen Mirrens bedagade femme fatale Ida, som till skillnad från boken fått en närmare anknytning till filmens främsta offer, Fred Hale, är som ofta ett nav i berättelsen. Färgstark, stilfull och laddad av hämndbegär. När Pinkie mördar Hale snurrar en härva av oförutsedda händelser i gång. Rose, spelad av fyndet Andrea Riseborogh, blir ett ofrivilligt vittne till händelsen.

Pinkie kan inget annat göra än att försöka förföra henne och till sist gifta sig med henne eftersom en hustru inte kan vittna mot sin make. Det hon tror är äkta kärlek är för honom bara ett cyniskt spel. Hon kanske inte är lika naivt lurad som Gelsomina i Fellinis ”La Strada” men det finns något av Giulietta Masinas barnsliga, avväpnande naivitet i Riseboroughs runda ögon och mjuka kinder.

”Brighton rock” är visuellt anslående från första till sista scenen. Inledningens brutala övergrepp under stålmörka gångbroar med silande ljus från kanterna kontrasteras elegant mot scenerna från den solbelysta nöjespiren som är Brightons landmärke – en närmast plågsamt munter relief till de våldsamma händelser som döljer sig under ytan. Och aldrig har väl klipporna vid Dover filmats lika storslaget och hotfullt, som en målning av Caspar David Friedrich.

Det finns inte mycket människokärlek, hopp eller ens någon karaktär att riktigt hålla sig till i filmen – på det sättet bryter filmen på ett närmast revolutionärt sätt mot de gängse dramaturgiska regler som talar om att filmkaraktärer måste utvecklas och att det helst ska finnas någon att tycka om. Men att ”Brighton rock” är ärlig i förhållande till boken, så när som på slutet, råder inget tvivel om. En mardröm, utan tvekan. Men som sådan sensationellt vacker.