4:30 är en sorgesam film. En pojkes ensamhet när mamma är långt bort och arbetar och den enda som finns i närheten är en deprimerad man som talar ett annat språk. Om och om igen under filmens långa vackra och tysta sekvenser tänker jag att även om barn klarar av mer än man tror så är de ändå barn som behöver vuxna som tar ansvar. 4:30 varje natt ringer pojkens väckarklocka och han smyger sig in och spionerar på den främmande mannen. Han knycker mannens ätpinnar och fotograferar honom i mörkret. Allt under stilla tystnad.
4:30 gör mig ledsen. Den ensamma tillvaron för såväl pojken som mannen står i brutal kontrast till det vackra fotot och det gröna milda ljuset i lägenheten där det mesta av filmen utspelar sig. Mot bakgrunden av vardagsrutiner blir de försiktiga gester som pojken och mannen visar varandra obarmhärtigt tydliga. När någon annan bekräftar att vi finns om än aldrig så lite, då är vi i alla fall inte helt ensamma./Emelie
Andra bloggar om: 4:30, ensamhet, film, filmtips
No comments:
Post a Comment