Jag såg Goya i alla fall. Mycket färg och fart men märkligt lite substans ändå. Och som alltid just nu längtar jag efter kammarspelsartad film där bifigurer och rekvisita inte är så viktig. Tidlösa konflikter mellan människor. Ja ungefär så. Men i väntan på en sådan får jag väl ta mig samman och pallra mig iväg och se Om morgondagen vet man aldrig.
På fredag är det ny premiär också, Herr Lazarescus död. Jag vet ingenting alls men tilltalas av affishen som på något märkligt sätt får mig att tänka på Elisabeth Olsson Wallins Ecce Homo-utställning. Och det i sig är anledning nog.
/Emelie
Andra bloggar om: Goyas Ghosts, Om morgondagen vet man aldrig, Herr Lazarescus död, film, filmtips
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment