Séraphine

Filmen Séraphine tar sin början år 1914. Det första världskriget är hotande nära den lilla franska byn Senlis dit den tyske konstsamlaren Wilhelm Uhde anländer för att upptäcka att hans lokala hushållerska Séraphine i själva verket är en självlärd konstnär.

Séraphine lever ett slitsamt liv men är öppen för de små men fina saker som omger henne. Hon borstar ihop smulorna från bordet och sparar dem i förklädesfickan, hon klättrar i träd så att de tjocka starka benen skymtar under kjolarna och när hon tvättar lakan i floden går hon själv i och står i strömmen och sjunger för sig själv när Uhde vandrar förbi och får syn på henne. "Gå ut och prata med träden och växterna, det går över då, ledsamheten" säger Séraphine senare till den olycklige Uhde. Annars berättar hon inte mycket om hur hon tagit sig genom livet skurandes och tvättandes, ständigt hunsad av sina inskränkta arbetsgivare, eller om hur hon lärt sig måla.

Det är med ganska enkla medel som historien om Séraphine och Wilhelm Uhde berättas. Filmer som baseras på verkliga liv och inte minst konstnärers liv har sina speciella problem att brottas med men Seraphine lyckas bra här, utav flera små delar skapas en fängslande berättelse som undviker de värsta konstnärsklyschorna. Vi får följa hur Séraphine samlar sina ovanliga färgingredienser, skurar golv och städar just tillräckligt för att få tid och råd att ägna sig åt målandet.

I både Wilhelms och Séraphines liv anas stora svårigheter. Séraphine kom att sluta sitt liv på ett sinnessjukhus, Uhde är ständigt bedrövad och kriget sätter käppar i hjulen för dem båda. Men det är Séraphines målande och hennes bilder med sina speciella färger och kaskader av blommor som lyser starkast genom filmen, tillsammans med hennes nära relation till träden, fälten och blommorna. Jag gillar att det får vara så. Så se filmen om Séraphine för att fängslas av hennes konst och livsöde, men också för att bli påmind om skogen och fälten som ligger där lika gröna och tröstande som för nästan hundra år sedan.

Både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladets recensenter gillar filmen!

/Maja