Still Walking

I den japanske regissören Hirokazu Kore-edas senaste film får vi följa en familj – ett åldrande par samt deras vuxna och utflyttade barn med respektive familj – när de under ett dygn samlas på årsdagen av den äldste sonens tragiska bortgång. Sakta vecklas den större underliggande handlingen ut genom små insinuationer och antydningar. Kore-eda arbetar med de minsta tillgängliga medlen. Varje ord är precist – samtidigt undfallande och laddade – och för varje liten gest blottas konflikterna ytterligare. Där framträder den stora gemensamma sorgen, den som visserligen för familjemedlemmarna samman, men som också gör att de hela tiden ryggar för varandra. Där skymtar alla de små hemligheter som vill brista men som inte får. Där hopar sig de många motsatta lojaliteter, skyldigheter och förväntningar som sliter i deras begränsade handlingskraft.

Filmen radar upp samtal på samtal, om det viktiga och det tillsynes oväsentliga, med diskussioner som avbryts, sviks eller försvinner ut i uppgivna suckar eller avledande skämt. De talar nära varandra, inträngda alldeles inpå varandras kroppar inom husets nästan klaustrofobiska arkitektur, i små rum, i trappor, i badkar, men hur nära de än kommer fysiskt står det outsagda hela tiden som en barriär mellan dem.

Men som ett mjukt täcke över detta allvar ligger hela tiden en avspänd värme och en humor som skimrar i sin enkelhet och elegans.

För detta är i grunden inte någon pessimistisk film. Måhända en vemodig vidräkning med bristen på kommunikation och ömsesidig förståelse, med svårigheterna och oviljan att nå fram till varandra när det verkligen gäller, men det är ändå bilden av en ovillkorad gemenskap som ger det störtsta genomslaget, familjen som en garanterad trygghet att landa i trots all missriktad antipati och språkförbistring.

Johan