Apan

Apan, i regi av Jesper Gransladt och med Olle Sarri i huvudrollen, är den sorts film som sluter sig hermetiskt kring sin huvudperson. Här finns Krister och knappt någon annan. Han är med i i stort sett varje bildruta, från det att han vaknar upp blodig på badrumsgolvet fram tills dess att den osagda tragedin med dess konsekvenser, många timmar senare, hinner ifatt honom. Kameran lämnar honom aldrig mer än några meters andrum och jagar honom tätt inpå kroppen medan han plockar och försöker föra samman fragmenten av det gamla liv som redan brustit ohjälpligt omkring honom.

Det är mycket publiken aldrig får veta, och detta tycks också vara avsiktligt; det är kraften i de drabbande bilderna som centreras och att därefter pussla och förklara får inte bli lika viktigt här.

Vad som istället ges är en tät men effektiv komposition där den bestående känslan är ytterst skakande. Gransladt och Sarri lyckas tillsammans ge bilden av en utommänsklig varelse – en apa om man så vill. Det görs tydligt att han inte längre hör hemma där, i något av de olika sammanhang som samlar ihop den moderna mänskligheten, hur mycket han än anstränger sig. I varje scen är det just otillhörighet och dysfunktion som är hans mest talande attribut. På arbetet, i tennishallen, i bilverkstaden, i byggvaruhuset och i leksaksaffären, samt när han träffar sin mor eller pratar i mobiltelefon. Allt av vad han möjligtvis var dagen innan är nu borta. Här har hela den sociala överbyggnad som han desperat försöker återupprätta, ner till kläderna på hans kropp, blivit så tunn och otillräcklig gentemot det allvar som preciserats av tragedin.

Och i filmens sista ögonblick syns han – då när allt detta artificiella och fåfängliga slutligen har skalats av – som den egentligen enda människan, den enda ibland aporna.

Johan