Fausta, en ung kvinna vars mor våldtogs under konflikten, är skräckslagen för män och lider samtidigt av yrsel, smärtor och näsblod. Enligt hennes farbror har skräcken kommit in i henne via bröstmjölken, men hennes smärta är orsakad av något mer konkret. Som en slags sköld har Fausta placerat en potatis i sin vagina, den ska väcka avsmak hos männen och skydda henne. Likt potatisen, i sig en alldaglig och vardaglig sak, förbyts i något skrämmande på grund av sin speciella position, uppfattar vi Faustas skräckslagna relation till sin ganska karga omgiving utan att vi någonsin konfronteras med särskilt skrämmande eller våldsamma bilder. Inte heller orden är särskilt betydelsefulla i den här filmen.
Istället spelar sången en viktig roll. Sångerna är en bro till modern som sjungandes på indianspråket quecha fört vidare sin smärta till dottern. Hos sin nya arbetsgivare, en kvinnlig neurotisk pianist, sjunger också Fausta och samtidigt som hennes sång exploateras av hennes vita arbetsgivare får hon i slutändan ut något av det själv. Växterna, sångerna, potatisen som groddar sig och de vita skimrande pärlorna som får en särskild betydelse, gestaltar Faustas väg från skräcken och inbundenheten och vidare. Den vägen går via arbetet hos den vita kvinnan vars trädgårdmästaren berättar om växterna på quecha, familjens ihärdiga bröllopsföreberedelser, kusinens grälla bröllop och Faustas envisa motstånd mot farbroderns hanterande av hennes mors döda kropp.
För att handla om så obehagliga ämnen är Faustas pärlor en stillsam och vacker film, som fungerar liksom långsamt och växer i mitt minne efteråt. Känslorna som vänts innåt växer ut likt groddarna från en potatis, en skavande och ibland lite frånstötande process, men ändå just hoppingivande till slut.
/Maja
No comments:
Post a Comment