Still Walking

I den japanske regissören Hirokazu Kore-edas senaste film får vi följa en familj – ett åldrande par samt deras vuxna och utflyttade barn med respektive familj – när de under ett dygn samlas på årsdagen av den äldste sonens tragiska bortgång. Sakta vecklas den större underliggande handlingen ut genom små insinuationer och antydningar. Kore-eda arbetar med de minsta tillgängliga medlen. Varje ord är precist – samtidigt undfallande och laddade – och för varje liten gest blottas konflikterna ytterligare. Där framträder den stora gemensamma sorgen, den som visserligen för familjemedlemmarna samman, men som också gör att de hela tiden ryggar för varandra. Där skymtar alla de små hemligheter som vill brista men som inte får. Där hopar sig de många motsatta lojaliteter, skyldigheter och förväntningar som sliter i deras begränsade handlingskraft.

Filmen radar upp samtal på samtal, om det viktiga och det tillsynes oväsentliga, med diskussioner som avbryts, sviks eller försvinner ut i uppgivna suckar eller avledande skämt. De talar nära varandra, inträngda alldeles inpå varandras kroppar inom husets nästan klaustrofobiska arkitektur, i små rum, i trappor, i badkar, men hur nära de än kommer fysiskt står det outsagda hela tiden som en barriär mellan dem.

Men som ett mjukt täcke över detta allvar ligger hela tiden en avspänd värme och en humor som skimrar i sin enkelhet och elegans.

För detta är i grunden inte någon pessimistisk film. Måhända en vemodig vidräkning med bristen på kommunikation och ömsesidig förståelse, med svårigheterna och oviljan att nå fram till varandra när det verkligen gäller, men det är ändå bilden av en ovillkorad gemenskap som ger det störtsta genomslaget, familjen som en garanterad trygghet att landa i trots all missriktad antipati och språkförbistring.

Johan

Videocracy

Låt oss blicka in bakom det italienska medieimperiets mörka ridåer.
Vi får träffa en rad figurer, den ene mer tragisk än den andre.

Den stenrike tv-producenten kan beskrivas som en blandning mellan Bert Karlsson och Hugh Heffner. Han styr medieimperiet med järnhand och tv-världens inre cirkel, för med sina kändisfester och regryteringsmetoder, tankarna tillbaka till 70-talets studio 54.

Den strävande unge mannen som, vid 26 års ålder fortfarande bor hemma hos sin mamma, har vigt sitt liv åt sin starka övertygelse om att vägen till lycka och framgång är att komma med i tv.

Paparazzifotografernas maffiaboss som helt utan självdistans hävdar att han är "den moderna versionen av Robin Hood."
-Tar från de rika och ger till sig själv.

Och så alla dessa lättklädda flickor som maniskt ålar sig framför kameran i hopp några minuter i strålkastarljuset.

Kombinationen av dessa olika former av medieprostitution skapar en intressant baksida av den Italienska mediebilden, vilken förstärks av den skickliga klippningen.

En helt klart sevärd film!

Betyg: E E E

Elsa

Last chance Harvey

Denna film innehöll alla obligatoriska ingredienser för en sedvanlig romcom. Ett bröllop, de drivande och något vulgära tjejkompisarna, den tokroliga birollen vars uppgift är att lätta upp den annars något tradiga storyn, (i detta fall i form av en skinkrökande granne.) Spontandans till gatumusiker, en lustig provrumscen där hon prövar ett antal fula klänningar och de skrattar i samförstånd, ett missförstånd samt en brådskande taxiresa till flygplatsen i slutet.

Huvudrollsinnehavarna kunde mycket väl ha varit Meg Ryan och Hugh Grant om 15 år. Nu var det istället Dustin Hoffman och Emma Thompson som fick axla uppgiften med måttligt lyckat resultat. Det var förvisso trevligt med ett alternativ till de sedvanliga snygga och vältränade amerikanerna i 30-års åldern med häftiga jobb och lägenhet på manhattan, som agerar huvudroll i ca 90% av alla romantiska komedier.

Men i övigt kändes hela konceptet lite begie och mediokert.

Betyg: E

PARIS

Den döende unga mannen som uppgivet blickar tillbaka på sina glansdagar. Den sympatiska systern som lever sitt liv för andra. Den olyckliga professorn som förälskar sig i sin student, den optimistiska grönsakshandlaren med sin lösaktiga exfru, den vackra flickan som alla vill ha...

Vi får följa ett antal parallella, mer eller mindre sammanflätade, historier om olika människors liv. Den gemensamma nämnaren är att de alla utspelar på samma plats -Paris.

Den var lite rörig i början och det tog en stund innan man fick rätsida på vilka historier som hörde ihop. Handlingen i sig bjöd inte på några extravaganta vändningar och huvudkaraktärerna kunde kännas lite platta emellanåt.

Filmen var dock helt klart sevärd. Den utgjorde en trevlig visuell upplevelse med många typiska parismiljöer och stundtals fina fotot bjöd på en del guldkorn som kompenserade en del av filmens övriga brister.
Som åskådare skulle jag rekomendera besökaren att fokusera på de intressanta birollerna och de spetsfundiga parallellhistorierna vilka förgyllde filmen och lyfter helhetsbetyget avsevärt.

Betyg: E E E


Elsa

HÖSTPREMIÄR FÖR NYA FYRIS

Hej alla ni som väntar på att Fyris ska öppna igen efter sommarens träda!
Ni väntar inte förgäves. Vi öppnar igen nu på fredag 31/7 med tre filmer som heter duga - Paris med den mycket välkomna fyrisbesökaren Juliette Binoche (ja, besöken sker ju mest på vita duken förstås...), Jan Troells Maria Larssons eviga ögonblick och så Woody Allens Vicky, Christina, Barcelona.
Men inte bara dessa sevärda filmer har letat sin väg till Fyris under sommaruppehållet. Även personalen och några medlemmar i föreningen Fyris Vänner har samlats där för att rusta upp biografen.
Det har målats och fejats både här och där. Kom gärna in, ta en kopp kaffe och beskåda.

Vi ses på Fyris!

/Johanna
Styrelseledamot i föreningen Fyris Vänner

Drottningen och jag

En emigrerad dokumentärfilmare återvänder till Iran för att dokumentera berättelsen om drottning Farah Diba – Shahen av Irans hustru. Ett uppgift som vid första anblicken skulle vara en enkel uppgift för en f.d kommunist som inte har mycket till övers för monarkin.
Men tiden visar att välden inte är fullt så svart och vit som hon först trodde.

En gripande berättelse om två starka kvinnor från olika klasser och bakgrund, som båda på olika fronter påverkats av exilen i Iran och mist nära anhöriga.
Ett samförstånd uppstår, som både bryter banor och bygger broar.

"Drottningen och jag" är ingenting för den actionsugne eller mycket sömniga biobesökaren, men klart en sevärd dokumentärfilm som i mycket lugnt tempo ger åskådaren utrymme att ta in de små detaljerna och samtalen och mötet mellan två världar.

Elsa

It's a free world

Vad händer med människan inför utsikten att tjäna mer pengar? När går man från att rädda livhanken till att bli girig och när går man från att vara arg över att ha blivit lurad till att sätta dit någon annan? Ken Loach's It's a free world ställer många frågor och gör det utan att moralisera. Ena stunden oroar jag mig för att huvudpersonerna ska åka fast, den andra hoppas jag innerligt att de ska göra det så att det kan bli ett slut på det hela.

Ingen har rätt och alla utnyttjas. Huvudpersonens far önskar en framtid för sitt barnbarn, den typ av framtid som varit självklar för det moderna samhällets arbetarklass, ett arbete inom industrin. Hur ska det kunna gå till när det finns någon som säljer sin arbetskraft billigare frågar han? I en tid när solidariteten inte sträcker sig längre bort än lokalsamhällets slut samtidigt som det globala finns runt knuten är det ett svårlöst problem.

It's a free world är en obehaglig film. Den är obehaglig att se på och det är en obehaglig konfrontation med vetskapen om att vårt konsumtionssamhälle av idag bygger på exploationen av människor som inte har några rättigheter alls. Det är en bra och nödvändig smäll att få efter sommarens hängmattor och underhållningsdeckare. Det är helt enkelt filmen som alla borde se just nu.

/Emelie


Läs även andra bloggares åsikter om It's a free world, Ken Loach, Fyrisbiografen, film