Miraklet i Lourdes

Vad passar bättre såhär i påsktider om inte en film om längtan efter mirakel? Miraklet i Lourdes, som hade preimiär på Fyrisbiografen i onsdags är en stillsam, aningen distanserad men samtidigt ömsint film om en grupp människor som av olika anledningar besöker pilgrimsorten Lourdes och hoppas på att just de ska få uppleva ett mirakel. Huvudpersonen Christine som är rullstolsbunden är med på resan mest för att bryta sin ensamhet. Hon verkar egentligen mer intresserad av en av männen som i stilig uniform hjälper de sjuka som besöker Lourdes än av religion och mirakel. Hennes omgivning skildras dock ingående och fastän filmen handlar om en lite annorlunda sällskapsresa med en ganska tragisk utgångspunkt finns det ändå något humoristiskt i dess skildring av gruppdynamik och mirakelturism. Som om Ruben Östlund eller Roy Andersson tagit sig an Sällskapsresan, beskriver filmrecensenten Hynek Pallas filmen i det här radioinslaget (Hynek och Clara Törnvall pratar om filmen ungefär 3o minuter in i programmet). Om ni före eller efter filmen blir mer nyfikna på fenomenet och vallfärdsorten Lourdes så tycker jag ni ska läsa FLM-redaktören Jonas Holmbergs text om filmen och ursprunget till myten.
/Maja

Missa inte "Teza"! Sista veckan för denna poetiska och visuellt vackra sannsaga om Etiopiens tragiska nutidshistoria. Visas 18.15 t.o.m. tisdag 30/3, sista visning onsdag kl. 15.oo.

Fish Tank

Det märks att Andrea Arnolds dras till tillvarons svarta sidor. Liksom "Red Road" (som visades på Fyris) är "Fish Tank" en mörk film.
Huvudpersonen är femtonåriga Mia. Hon är på väg in i vuxenvärlden, men sitter liksom fast i sin omgivning. Hon dricker och skiter i skolan och har ingen fast punkt i tillvaron - möjligtvis dansen som hon tränar ensam till sin mp3-spelare i en övergiven rivningslägenhet. Tioåriga lillasyster sprudlar av energi och röker med kompisen framför TV:n, mamma bara festar och beklagar sig för socialtanten. När så mammas nya kille verkar bry sig händer något. Men vad är det han vill egentligen? Mia kastas hit och dit, olyckan är hela tiden nära.
Tydligen fick skådespelarna inte veta vad som skulle hända deras rollfigurer vid nästa veckas inspelning – vi som betraktare anar en katastrof. Vi kan bara hoppas mot slutet av filmen att Mia trots allt är på väg mot någonting bra. Trots allt mörker anar vi ett litet, litet ljus.

Det vita bandet

Image via Wikipedia

Den guldpalmsvinnande filmen Det vita bandet, regisserad av Michael Haneke, hade Sverigepremiär i slutet av december men går fortfarande på Fyris och är väl värd att se!

Filmen utspelar sig runt ett par märkliga och våldsamma händelser som tar plats i en tysk by under tiden precis före första världskriget. Våldet vänds direkt eller indirekt mot några av de mest betydande personerna i byn men också mot de mest försvarslösa och ingen skyldig träder fram. Mysteriet tätnar och vi får följa utvecklingen i en by där de klassiska figurerna spelar sina roller; den härskande godsherren, den stränge prästen, den cyniska läkaren och den kanske naive men sanningsseende skolläraren. Men kanske är ändå barnen de viktigaste rollspelarna i Det vita bandet. Ledtrådarna blir alltmer uppenbara samtidigt som jag bygger upp en (för?)väntan på att något slags straff ska utmätas, enligt den stränga moral som genomsyrar byn. Regissören Haneke har slagit knut på liknande förväntningar förut och gör det igen. Det är en del av det som gör honom intressant. Med en oväntad förskjutning lyckas han om och om igen sätta fingret på något.

Filmens handling vecklas ut i en jämn takt, men lyckas fängsla i varje scen. Det svartvita fotot är vackert och utstuderat och ger på något vis tyngd åt de händelser som filmen skildrar. Genom hela filmen följer mig bylärarens inledande fråga; förklarar eller innehåller dessa händelser på något sätt fröet till tragedierna som skulle följa? Haneke ställer oss alltså frågor om Europas historia och antyder orsakssamband samtidigt som han bjuder in oss att reagera på filmens logik. Hans fokus på uppfostran och moral gör filmen aktuell också för oss.

Europa, uppfostran och barn är teman som genomsyrat Hanekes tidigare filmer men i Det vita bandet tycker jag att han lyckas förena dem på ett sätt som känns vettigare och kanske också mer tillgängligt än förr. Jag fascineras av Hanekes konsekvens och Det vita bandet sällar sig till hans andra filmer genom att röra om i huvudet på mig på ett sätt som få andra filmskapare lyckas med. Den innehåller faktiskt också en del nästintill förtjusande scener; Svenska Dagbladets recensent kallar filmen för Hanekes ömsintaste hittills. Se på Fyris!

/Maja

Lästips: Om synligt och osynligt våld i Det vita bandet i Expressen
Essä om Michael Haneke och hans filmer i Dagens nyheter

Faustas pärlor

Den peruanska regissörens Claudia Llosas andra film Faustas pärlor vann Guldbjörnen på Berlins filmfestival i år och utspelar sig i ett nutida Peru. Det är en lågmäld men ändå omtumlande uppgörelse med Perus våldsamma 80-tal och minnet av de övergrep som begicks i konflikten mellan olika gerillagrupper och regeringen.

Fausta, en ung kvinna vars mor våldtogs under konflikten, är skräckslagen för män och lider samtidigt av yrsel, smärtor och näsblod. Enligt hennes farbror har skräcken kommit in i henne via bröstmjölken, men hennes smärta är orsakad av något mer konkret. Som en slags sköld har Fausta placerat en potatis i sin vagina, den ska väcka avsmak hos männen och skydda henne. Likt potatisen, i sig en alldaglig och vardaglig sak, förbyts i något skrämmande på grund av sin speciella position, uppfattar vi Faustas skräckslagna relation till sin ganska karga omgiving utan att vi någonsin konfronteras med särskilt skrämmande eller våldsamma bilder. Inte heller orden är särskilt betydelsefulla i den här filmen.

Istället spelar sången en viktig roll. Sångerna är en bro till modern som sjungandes på indianspråket quecha fört vidare sin smärta till dottern. Hos sin nya arbetsgivare, en kvinnlig neurotisk pianist, sjunger också Fausta och samtidigt som hennes sång exploateras av hennes vita arbetsgivare får hon i slutändan ut något av det själv. Växterna, sångerna, potatisen som groddar sig och de vita skimrande pärlorna som får en särskild betydelse, gestaltar Faustas väg från skräcken och inbundenheten och vidare. Den vägen går via arbetet hos den vita kvinnan vars trädgårdmästaren berättar om växterna på quecha, familjens ihärdiga bröllopsföreberedelser, kusinens grälla bröllop och Faustas envisa motstånd mot farbroderns hanterande av hennes mors döda kropp.

För att handla om så obehagliga ämnen är Faustas pärlor en stillsam och vacker film, som fungerar liksom långsamt och växer i mitt minne efteråt. Känslorna som vänts innåt växer ut likt groddarna från en potatis, en skavande och ibland lite frånstötande process, men ändå just hoppingivande till slut.

/Maja

Apan

Apan, i regi av Jesper Gransladt och med Olle Sarri i huvudrollen, är den sorts film som sluter sig hermetiskt kring sin huvudperson. Här finns Krister och knappt någon annan. Han är med i i stort sett varje bildruta, från det att han vaknar upp blodig på badrumsgolvet fram tills dess att den osagda tragedin med dess konsekvenser, många timmar senare, hinner ifatt honom. Kameran lämnar honom aldrig mer än några meters andrum och jagar honom tätt inpå kroppen medan han plockar och försöker föra samman fragmenten av det gamla liv som redan brustit ohjälpligt omkring honom.

Det är mycket publiken aldrig får veta, och detta tycks också vara avsiktligt; det är kraften i de drabbande bilderna som centreras och att därefter pussla och förklara får inte bli lika viktigt här.

Vad som istället ges är en tät men effektiv komposition där den bestående känslan är ytterst skakande. Gransladt och Sarri lyckas tillsammans ge bilden av en utommänsklig varelse – en apa om man så vill. Det görs tydligt att han inte längre hör hemma där, i något av de olika sammanhang som samlar ihop den moderna mänskligheten, hur mycket han än anstränger sig. I varje scen är det just otillhörighet och dysfunktion som är hans mest talande attribut. På arbetet, i tennishallen, i bilverkstaden, i byggvaruhuset och i leksaksaffären, samt när han träffar sin mor eller pratar i mobiltelefon. Allt av vad han möjligtvis var dagen innan är nu borta. Här har hela den sociala överbyggnad som han desperat försöker återupprätta, ner till kläderna på hans kropp, blivit så tunn och otillräcklig gentemot det allvar som preciserats av tragedin.

Och i filmens sista ögonblick syns han – då när allt detta artificiella och fåfängliga slutligen har skalats av – som den egentligen enda människan, den enda ibland aporna.

Johan

Lake Tahoe och kommande Fyrispremiärer

Jag vill hinna tipsa om den mexikanska Lake Tahoe, som tyvärr visas sista gången på Fyris torsdagen den 5 november. Passa på att fly det kalla novembermörkret för det lite varmare biomörkret i Fyris salonger, och se en av det senaste årets, enligt mig, bästa filmer!

Filmen börjar med en bild på ett fält och en asfalterad väg. En bil kommer körandes, krockar med en stolpe och blir stillastående. Duken blir svart och nästa scen följer. Vad har egentligen hänt? Filmen består av ett antal scener åtskilda av samma svarta ruta, där bilens förare, en tonårig pojke rör sig genom en ganska ödslig mexikansk stad. I sin jakt på en reservdel möter han ett antal olika personer som alla visar sig behöva honom lika mycket som han dem . Den stillastående kameran påminner mig lite om Ruben Östlunds De ofrivilliga och det finns trots många olikheter en liknande spänning och känsla för de små skiftningarna i Lake Tahoe. Karaktärerna skildras med en fin värme och filmen har, trots sitt allvarliga tema, en stillsam humor som jag gillar.

Om ni inte hann se Lake Tahoe är repertoaren på Fyris fylld av flera andra spännande filmer. Den peruanska filmen Faustas pärlor går ett tag till, liksom dokumentären Bananas! och nu på fredag, den 6:e november, har festivalprisade Apan av Jesper Ganslandt och den italienska Il Divo Fyrispremiär.

/Maja