Jakten på lycka - at last!

Sen i lördags eftermiddag har jag funderat på vad jag ska skriva om Jakten på lycka som inte är enbart en kritik av the American Dream och individalismen? För Jakten på lycka är på alla sätt en hyllning till dessa två. Fadern och sonen, utan bostad, arbete och pengar som satsar allt på ett kort, arbetar hårt och vinner allt. Hur fånigt kan det bli tänker jag? Eller snarare, hur mycket kan jag förminska den här filmen egentligen? För hur mycket jag än skrubbar beståndsdelarna mot varandra för att försöka se igenom, bortom, så kvarstår faktum att jag satt där och grät! Filmen är ju bra för sjutton, och har en intressant pappa-roll för att vara Hollywood. Han är en urban Alfonspappa som predikar självständighet och kämpaglöd för grabben som vill bli basketproffs. Och även om "based on a true story"-konceptet kan bli lite väl mycket och även om jag vill ha samhällsstrukturer som gör att barn aldrig behöver stå och vänta i kön utanför ett härbärge och därför har lite svårt med glorifieringen av att klara sig själv i alla lägen, så tycker jag ändå att ni ska gå och se den här filmen. Will Smith är bra, ungen är bra, livet är hårt, man gråter en skvätt.

/Emelie

andra bloggar om film, Jakten på lycka, The Pursuit of Happyness, Will Smith