Red Road

Jag minns att vi såg Idioterna på bio någon gång under min gymnasietid. Jag minns obehagskänslan, att jag satt ihopkrupen i en fåtölj i en biosalong, och att vi inte riktigt orkade prata med varandra efteråt. Jag har också alltför tydliga minnen av att försöka se på Breaking the Waves på tv, men ständigt bytande kanal. Efter att ha sett Dancer in the Dark var jag tyst en lång bussresa hem.

Andrea Arnolds Red Road är första delen av tre i det dansk-skottska projektet "The Advanced Party", där alla filmer kommer att ha samma karaktärer men olika historier. Kopplingen till Lars von Trier är tydlig. Samma obehag, samma omöjlighet att värja sig. Den tränger sig på, kommer för nära. Det är samma självdestruktiva kvinna som i von Triers triologi, och det är samma offrande av sin egen kropp för att kunna åstadkomma nåt.

Just det här med kroppen, att kvinnokroppen även för kvinnan själv fungerar som ett medel för att åstadkomma något annat är, får det att vända sig i mig. Kroppen är här inte värd någonting, den kan offras för att få det önskvärda resultatet. När mannen hämnas våldför han sig på objektet. När kvinnan hämnas våldför hon sig på sig själv. Det är så obehagligt att jag helst vill rusa ut ur salongen och sätta proppar i öronen och bindel för ögonen, jag vill inte se, inte höra. Men så sitter jag kvar ändå och ser ett par märkvärdiga försoningar och funderar på om det finns någon utväg för kvinnorna. Det måste finnas ett bättre sätt.

/Emelie


Andra bloggar om Red Road, Andrea Arnold, Lars von Trier, film,