Edith, Ulla och jag

Allt jag tänker på när jag har sett La vie en rose är Ulla. Ulla Bergman, min franskalärare från högstadiet. Ulla var av den gamla sorten, hon hade gått i flickskola och brukade spendera somrarna i närheten av Cannes. Hon hade en liten hund och brukade röka bakom ett hus i närheten av skolan.

Ulla älskade Frankrike och allt som var franskt. Hon fick mig att förstå att Edith Piaf var stor och att Non,je ne regrette rien var tidernas sång. Vid sidan av Marseljäsen förstås. Så när lilla Edith i filmen sjöng den senare då rann en stilla tår och jag tänkte på Ulla och hur vi brukade stå upp i klassrummet och sjunga och hon och Edith liksom smälte ihop och jag stod framför dem och erkände deras storhet och allt var enkelt.

Att La vie en rose är en ganska rörig film som hoppar mellan alltför många tidsperioder alldeles för ofta spelar ingen roll. Det är glömt och överspelat. Det enda som är kvar är storheten.

/Emelie

Andra bloggar om: La vie en rose, Edith Piaf, film, filmtips