Det vita bandet

Image via Wikipedia

Den guldpalmsvinnande filmen Det vita bandet, regisserad av Michael Haneke, hade Sverigepremiär i slutet av december men går fortfarande på Fyris och är väl värd att se!

Filmen utspelar sig runt ett par märkliga och våldsamma händelser som tar plats i en tysk by under tiden precis före första världskriget. Våldet vänds direkt eller indirekt mot några av de mest betydande personerna i byn men också mot de mest försvarslösa och ingen skyldig träder fram. Mysteriet tätnar och vi får följa utvecklingen i en by där de klassiska figurerna spelar sina roller; den härskande godsherren, den stränge prästen, den cyniska läkaren och den kanske naive men sanningsseende skolläraren. Men kanske är ändå barnen de viktigaste rollspelarna i Det vita bandet. Ledtrådarna blir alltmer uppenbara samtidigt som jag bygger upp en (för?)väntan på att något slags straff ska utmätas, enligt den stränga moral som genomsyrar byn. Regissören Haneke har slagit knut på liknande förväntningar förut och gör det igen. Det är en del av det som gör honom intressant. Med en oväntad förskjutning lyckas han om och om igen sätta fingret på något.

Filmens handling vecklas ut i en jämn takt, men lyckas fängsla i varje scen. Det svartvita fotot är vackert och utstuderat och ger på något vis tyngd åt de händelser som filmen skildrar. Genom hela filmen följer mig bylärarens inledande fråga; förklarar eller innehåller dessa händelser på något sätt fröet till tragedierna som skulle följa? Haneke ställer oss alltså frågor om Europas historia och antyder orsakssamband samtidigt som han bjuder in oss att reagera på filmens logik. Hans fokus på uppfostran och moral gör filmen aktuell också för oss.

Europa, uppfostran och barn är teman som genomsyrat Hanekes tidigare filmer men i Det vita bandet tycker jag att han lyckas förena dem på ett sätt som känns vettigare och kanske också mer tillgängligt än förr. Jag fascineras av Hanekes konsekvens och Det vita bandet sällar sig till hans andra filmer genom att röra om i huvudet på mig på ett sätt som få andra filmskapare lyckas med. Den innehåller faktiskt också en del nästintill förtjusande scener; Svenska Dagbladets recensent kallar filmen för Hanekes ömsintaste hittills. Se på Fyris!

/Maja

Lästips: Om synligt och osynligt våld i Det vita bandet i Expressen
Essä om Michael Haneke och hans filmer i Dagens nyheter

Faustas pärlor

Den peruanska regissörens Claudia Llosas andra film Faustas pärlor vann Guldbjörnen på Berlins filmfestival i år och utspelar sig i ett nutida Peru. Det är en lågmäld men ändå omtumlande uppgörelse med Perus våldsamma 80-tal och minnet av de övergrep som begicks i konflikten mellan olika gerillagrupper och regeringen.

Fausta, en ung kvinna vars mor våldtogs under konflikten, är skräckslagen för män och lider samtidigt av yrsel, smärtor och näsblod. Enligt hennes farbror har skräcken kommit in i henne via bröstmjölken, men hennes smärta är orsakad av något mer konkret. Som en slags sköld har Fausta placerat en potatis i sin vagina, den ska väcka avsmak hos männen och skydda henne. Likt potatisen, i sig en alldaglig och vardaglig sak, förbyts i något skrämmande på grund av sin speciella position, uppfattar vi Faustas skräckslagna relation till sin ganska karga omgiving utan att vi någonsin konfronteras med särskilt skrämmande eller våldsamma bilder. Inte heller orden är särskilt betydelsefulla i den här filmen.

Istället spelar sången en viktig roll. Sångerna är en bro till modern som sjungandes på indianspråket quecha fört vidare sin smärta till dottern. Hos sin nya arbetsgivare, en kvinnlig neurotisk pianist, sjunger också Fausta och samtidigt som hennes sång exploateras av hennes vita arbetsgivare får hon i slutändan ut något av det själv. Växterna, sångerna, potatisen som groddar sig och de vita skimrande pärlorna som får en särskild betydelse, gestaltar Faustas väg från skräcken och inbundenheten och vidare. Den vägen går via arbetet hos den vita kvinnan vars trädgårdmästaren berättar om växterna på quecha, familjens ihärdiga bröllopsföreberedelser, kusinens grälla bröllop och Faustas envisa motstånd mot farbroderns hanterande av hennes mors döda kropp.

För att handla om så obehagliga ämnen är Faustas pärlor en stillsam och vacker film, som fungerar liksom långsamt och växer i mitt minne efteråt. Känslorna som vänts innåt växer ut likt groddarna från en potatis, en skavande och ibland lite frånstötande process, men ändå just hoppingivande till slut.

/Maja

Apan

Apan, i regi av Jesper Gransladt och med Olle Sarri i huvudrollen, är den sorts film som sluter sig hermetiskt kring sin huvudperson. Här finns Krister och knappt någon annan. Han är med i i stort sett varje bildruta, från det att han vaknar upp blodig på badrumsgolvet fram tills dess att den osagda tragedin med dess konsekvenser, många timmar senare, hinner ifatt honom. Kameran lämnar honom aldrig mer än några meters andrum och jagar honom tätt inpå kroppen medan han plockar och försöker föra samman fragmenten av det gamla liv som redan brustit ohjälpligt omkring honom.

Det är mycket publiken aldrig får veta, och detta tycks också vara avsiktligt; det är kraften i de drabbande bilderna som centreras och att därefter pussla och förklara får inte bli lika viktigt här.

Vad som istället ges är en tät men effektiv komposition där den bestående känslan är ytterst skakande. Gransladt och Sarri lyckas tillsammans ge bilden av en utommänsklig varelse – en apa om man så vill. Det görs tydligt att han inte längre hör hemma där, i något av de olika sammanhang som samlar ihop den moderna mänskligheten, hur mycket han än anstränger sig. I varje scen är det just otillhörighet och dysfunktion som är hans mest talande attribut. På arbetet, i tennishallen, i bilverkstaden, i byggvaruhuset och i leksaksaffären, samt när han träffar sin mor eller pratar i mobiltelefon. Allt av vad han möjligtvis var dagen innan är nu borta. Här har hela den sociala överbyggnad som han desperat försöker återupprätta, ner till kläderna på hans kropp, blivit så tunn och otillräcklig gentemot det allvar som preciserats av tragedin.

Och i filmens sista ögonblick syns han – då när allt detta artificiella och fåfängliga slutligen har skalats av – som den egentligen enda människan, den enda ibland aporna.

Johan

Lake Tahoe och kommande Fyrispremiärer

Jag vill hinna tipsa om den mexikanska Lake Tahoe, som tyvärr visas sista gången på Fyris torsdagen den 5 november. Passa på att fly det kalla novembermörkret för det lite varmare biomörkret i Fyris salonger, och se en av det senaste årets, enligt mig, bästa filmer!

Filmen börjar med en bild på ett fält och en asfalterad väg. En bil kommer körandes, krockar med en stolpe och blir stillastående. Duken blir svart och nästa scen följer. Vad har egentligen hänt? Filmen består av ett antal scener åtskilda av samma svarta ruta, där bilens förare, en tonårig pojke rör sig genom en ganska ödslig mexikansk stad. I sin jakt på en reservdel möter han ett antal olika personer som alla visar sig behöva honom lika mycket som han dem . Den stillastående kameran påminner mig lite om Ruben Östlunds De ofrivilliga och det finns trots många olikheter en liknande spänning och känsla för de små skiftningarna i Lake Tahoe. Karaktärerna skildras med en fin värme och filmen har, trots sitt allvarliga tema, en stillsam humor som jag gillar.

Om ni inte hann se Lake Tahoe är repertoaren på Fyris fylld av flera andra spännande filmer. Den peruanska filmen Faustas pärlor går ett tag till, liksom dokumentären Bananas! och nu på fredag, den 6:e november, har festivalprisade Apan av Jesper Ganslandt och den italienska Il Divo Fyrispremiär.

/Maja

BANANAS!* på Fyris!

Den senaste nyheten om Fyrisaktuella BANANAS!* är att Dole dragit tillbaka sin stämning om förtal mot filmen, mot bakgrund av den diskussion om yttrandefrihet som filmen och stämningen gett upphov till. Sveriges regering med flera har utryckt ett starkt ogillande mot att stämma en filmskapare istället för att ta en öppen dialog. Kanske kan Doles beslut leda till att den juridiska process som filmen handlar om ges mer uppmärksamhet, för det förtjänar den och filmen!

BANANAS!* är alltså en film om en juridisk process mot företaget Dole. Filmens utgångspunkt utrycks utav en av dess huvudpersoner advokaten Juan Dominguez; ”Kan vi kan göra storföretag mer ansvarstagande genom att ställa den inför rätta för de fel de begått?” Los Angeles-baserade Juan Dominguez som blivit rik på att framgångsrikt försvara offer i trafikolyckor beslutar att tillsammans med kollega lägga sina ihopsamlade resurser på att pröva. En grupp bananarbetare från Nicaragua, sterila på grund av banangiftet Nemagon, åtalar med deras hjälp Dole på företagets eget territorium. I en amerikansk domstol kräver de skadestånd för det lidande Dole orsakat dem genom att fortsätta använda bland Nemagon långt efter att tillverkarna avslutat produktionen och avsvurit sig allt ansvar i eventuella processer. Det är en rafflande utgångspunkt med stor potential och filmen lyckas skapa stor spänning. Utgången i domen kan genom att bli prejudicerande få betydelse för en stor mängd andra fall. Ingen har, enligt Juan Dominguez, försökt något liknande förut.

Det finns slutligen ett värde i att påminnas om att bananen du köper i affären finns där för att någon sått, odlat, gallrat, skördat, tvättat och paketerat den. För den som letar finns information och möjlighet att göra ett slags val i affären, men ska företag som Dole ta sitt ansvar krävs det också att vi ställer dem till svars och intresserar oss för vad håller på med. Därför är det kul att BANANAS!* fått så stor uppmärksamhet och faktiskt gått upp på flera biografer i Sverige. Det visar att biografer som Fyris har en viktig funktion att fylla, dokumentärer som den här behöver sin plats! Så passa på och se BANANAS!* på Fyris!

/Maja

Läs mer om filmen och fallet på www.bananasthemovie.com eller följ de senaste nyheterna på filmens sida på Facebook.

Séraphine

Filmen Séraphine tar sin början år 1914. Det första världskriget är hotande nära den lilla franska byn Senlis dit den tyske konstsamlaren Wilhelm Uhde anländer för att upptäcka att hans lokala hushållerska Séraphine i själva verket är en självlärd konstnär.

Séraphine lever ett slitsamt liv men är öppen för de små men fina saker som omger henne. Hon borstar ihop smulorna från bordet och sparar dem i förklädesfickan, hon klättrar i träd så att de tjocka starka benen skymtar under kjolarna och när hon tvättar lakan i floden går hon själv i och står i strömmen och sjunger för sig själv när Uhde vandrar förbi och får syn på henne. "Gå ut och prata med träden och växterna, det går över då, ledsamheten" säger Séraphine senare till den olycklige Uhde. Annars berättar hon inte mycket om hur hon tagit sig genom livet skurandes och tvättandes, ständigt hunsad av sina inskränkta arbetsgivare, eller om hur hon lärt sig måla.

Det är med ganska enkla medel som historien om Séraphine och Wilhelm Uhde berättas. Filmer som baseras på verkliga liv och inte minst konstnärers liv har sina speciella problem att brottas med men Seraphine lyckas bra här, utav flera små delar skapas en fängslande berättelse som undviker de värsta konstnärsklyschorna. Vi får följa hur Séraphine samlar sina ovanliga färgingredienser, skurar golv och städar just tillräckligt för att få tid och råd att ägna sig åt målandet.

I både Wilhelms och Séraphines liv anas stora svårigheter. Séraphine kom att sluta sitt liv på ett sinnessjukhus, Uhde är ständigt bedrövad och kriget sätter käppar i hjulen för dem båda. Men det är Séraphines målande och hennes bilder med sina speciella färger och kaskader av blommor som lyser starkast genom filmen, tillsammans med hennes nära relation till träden, fälten och blommorna. Jag gillar att det får vara så. Så se filmen om Séraphine för att fängslas av hennes konst och livsöde, men också för att bli påmind om skogen och fälten som ligger där lika gröna och tröstande som för nästan hundra år sedan.

Både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladets recensenter gillar filmen!

/Maja

Still Walking

I den japanske regissören Hirokazu Kore-edas senaste film får vi följa en familj – ett åldrande par samt deras vuxna och utflyttade barn med respektive familj – när de under ett dygn samlas på årsdagen av den äldste sonens tragiska bortgång. Sakta vecklas den större underliggande handlingen ut genom små insinuationer och antydningar. Kore-eda arbetar med de minsta tillgängliga medlen. Varje ord är precist – samtidigt undfallande och laddade – och för varje liten gest blottas konflikterna ytterligare. Där framträder den stora gemensamma sorgen, den som visserligen för familjemedlemmarna samman, men som också gör att de hela tiden ryggar för varandra. Där skymtar alla de små hemligheter som vill brista men som inte får. Där hopar sig de många motsatta lojaliteter, skyldigheter och förväntningar som sliter i deras begränsade handlingskraft.

Filmen radar upp samtal på samtal, om det viktiga och det tillsynes oväsentliga, med diskussioner som avbryts, sviks eller försvinner ut i uppgivna suckar eller avledande skämt. De talar nära varandra, inträngda alldeles inpå varandras kroppar inom husets nästan klaustrofobiska arkitektur, i små rum, i trappor, i badkar, men hur nära de än kommer fysiskt står det outsagda hela tiden som en barriär mellan dem.

Men som ett mjukt täcke över detta allvar ligger hela tiden en avspänd värme och en humor som skimrar i sin enkelhet och elegans.

För detta är i grunden inte någon pessimistisk film. Måhända en vemodig vidräkning med bristen på kommunikation och ömsesidig förståelse, med svårigheterna och oviljan att nå fram till varandra när det verkligen gäller, men det är ändå bilden av en ovillkorad gemenskap som ger det störtsta genomslaget, familjen som en garanterad trygghet att landa i trots all missriktad antipati och språkförbistring.

Johan